Zulmay Afzali tycker att svenskar är hyvens, bara man sköter sig. Det där tyckte jag också länge, uppvuxen som en brun pojk i 60-talets Sverige. Och det är väl en inte helt oäven syn. Bara men är trevlig så blir man trevligt bemött tillbaka, lärde jag mig och det stämde oftast, men tyvärr räcker det inte alltid ända fram. På tal om trevlighet och artighet, det påminner lite om intevjun jag hörde i morse med Nazistiska Svenskarnas parti, som påpekade att de var annorlunda än traditionella nazister eftersom de skulle avvisa icke-europeer på ett artigt sätt, med flyg och så. Men det var väl trevligt.
Bilden av svenskar generellt är att de toleranta, rättvisa, förstående, snälla, solidariska och sådär lagomt mysiga att det är egentligen svårt att förstå hur en svensk ens kan göra en fluga förnär.
Sådär kände jag länge. Eller snarare, så där blev jag indoktrinerad av min omgivning att tycka, för så var den svenska självbilden ibland de jag växte upp med. Och hos de flesta svenskar skulle jag anta. Bilden varade ett tag men någonstans när jag förvandlades till en ung man så började omvärlden te sig annorlunda. En tid var det många slagsmål och jag katagoricerades som arg. Och det var jag. Trots att jag hade snälla föräldrar, snälla vänner, snälla lärare och alla var så snälla hela tiden. Eller var de det? Började jag kanske bli "överkänslig", som vissa påstod. Var det något fel på mig?
De "överdrivna motreaktionerna" kom inte över en natt.
Vad som talar emot påstående att svenskar inte är rasister, är att rasism existerar i Sverige. Det är vi många som kan vittna om. Är man på den mottagande sidan av rasismen så är det något man är alltid medveten om. Alltid. Och det har konsekvenser.
Det är en sak att vifta bort att någon följer en i affären en enstaka gång. Det är en annan sak om det händer varje gång du går in i affären. Det är en sak att bli stoppad av polisen någon gång på "rutinkontroll" när du är ute och kör bil, men det blir konstigt om du åker på en rutinkontroller 7 ggr på en månad. Det är en sak att inte begränsa sig till det som andra ser en som, men det är en annan sak att ha upplevt fysiskt våld och misshandel som ett resultat av vem du är. Och hatet. Jag kommer aldrig att glömma blicken ifrån den lilla Malmöitiska äldre damen när jag ute gick i affären med min gravida flickvän i slutet på 80-talet. Det var en blick av ren och skär avsky för att jag besudlat en vacker svensk flicka med min negerhet.
Har man någon gång blivit riktigt rädd då kan man inte styra att flykt eller fäkta reaktionen genast kommer till ytan när man hamnar i vissa situationer, eller när man hör vissa glåpord som NEGER. Det spelar liksom ingen roll om det kommer ifrån en välmenande svensk som tycker det är toppen att säga n-ordet för så har han alltid sagt och han menade inget illa. Eller, så är det någon som vill stoppa en kniv i ryggen på mig för att de tycker att jag skall "åka hem" eller dö.
Jag blev precis beskylld för överdriven politiskt korrekthet för att jag inte kan acceptera n-ordet. Igen. Så låt oss dra det. Igen. Jag var n-ordsförstående i många många år eftersom jag är uppvuxen i Sverige Men en dag tog det slut. Jag kunde inte längre. Det har ingenting med politisk korrekthet att göra. Det har med utbildning, historia, erfarenhet och känslor att göra. Jag har mött väldigt få afrikanskättade som inte känner så, och när jag gjort det har det alltid varit den enda svarta killen i X småstad -"nä, jag har ingenting emot att de kallar mig n-ordet, det betyder ju bara svart", säger den adopterade 10-åringen ifrån Gambia. Undra vem det var som lärde honom det?
På spanska betyder negro svart. Men engelskans negro och svenskans neger är utdaterade benämningar på en människa av afrikansk börd eftersom det är associerat med rasism. Istället finns de engelska och svenska motsvarigheterna black och svart. Enkelt.
Jag har slutat att använda ordet lapp. Inte för att vara politiskt korrekt, utan för att folk med samiskt ursprung uttryckt att det är en benämning med en tråkig historia som de inte gillar. Så jag lärde mig om det och ändrade mig. Efter det slutade jag även att använda ordet "midget". Inte för att vara politiskt korrekt utan för att småväxta hellre vill bli kallad just småväxta eller "short people", eller "dwarf" (vilket låter konstigt i mina öron men det här handlar inte om mig). Enkelt.
Och hur är det med rasism, existerar den? Det är fråga som förvånansvärt nog fortfarande ställs i Sverige.
Jag har en subjektiv upplevlese av rasism, som vissa vill skyla över som just subjektiv, en personlig tolkning och därmed inte ett tillräckligt starkt bevis för dess verkliga existens. Men, eftersom jag delar min subjektiva upplevelse med många andra som inte ser europeiska ut, där allas vår individuella subjektivet befinner sig i harmoni, då förvandlas summan av ett stort antal subjektiva upplevelser till ett mönster med reella upplevelser, som dokumenterar ett beteende hos andra människor och hur de uppför sig gentemot folk som är bruna och svarta. Emot oss. Därmed är våra upplevelser bevisligen existerande, och våra motreaktioner bevisligen sunda. Det är riktiga upplevelser med riktiga känslor, med riktig smärta, med riktig frustration och riktig rädsla.
I det subjektiva erfarenhetsutbytet upplever jag en lättnad i att inse att man är faktist inte galen. Det jag inte trodde kunde hända -som hände -hände faktiskt. För det hände även min vän, min fru, min pappa, och min svarta arbetskamrat som jag normalt sett inte pratar med om sådana här saker, men när det kom upp visste han exakt vad jag talade om. Eftersom han upplevt samma sak. Han tolkade min erfarenhet på samma sätt. Eftersom våra erfarenheter är likadana. Vad är det som skall krävas för att vår kollektiva presumptivt individuella subjektivitet kan uppgraderas till erfaren observation?
Rasism existerar faktiskt, över allt, även i Sverige. Även ifrån trevliga svenskar.
Att vara utsatt för rasism är att gå igenom vanliga saker som alla går igenom i livet, men till det finns det också en liten extra nitlott som andra inte har. -"Nej tack, vi har redan tillsatt positionen." Nitlott. -"Alla bord är upptagna, på restaurangen." Nitlott. -"Lägenheten är redan uthyrd". -"Hördu, kan jag få se ditt ID, jaså bor du här, säger säkerhetsvakten när man går till sin egen lägenhet". -"Du har blivit utvald för en rutinkontroll, på flyget." Nitlott, nitlott, nitlott.
Visst, det händer alla, och långtifrån alla gånger har det med rasism att göra men det kan ha med rasism att göra, som en liten extra nitlottsbonus. Ibland är det uppenbart, ibland vet man inte. -"Intervjun gick skitbra, men jag fick inte jobbet". -"Varför då". -"Jag vet inte rikigt. De kanske hittade någon annan, eller så, ja, du vet". Nitlott.
Man skrattar till slut, rycker på axlarna, det är en del av livet. Ibland planerar man kring det, ger sig själv lite extra tid. Ibland kompenserar man med klädsel så att man inte ser för "ghetto" ut -"för det kan lätt missuppfattas". Man rättar på kepsen, ändrar på kroppsspråket, man ler, försöker att inte låtsas om att den ensamma kvinnan i hissen utstrålar rädsla och håller hårt i handväskan. Hon är rädd för mig, en medelålders tvåbarnsfar med bil och villa när vi befinner oss ett modernt företagshus. Jag har en vigselring på fingret, iPhone, blåtandslurar, ordnade kläder, jag är kortklippt, jag har ett synligt passerkort till en av företagssviterna -- ändå ser hon livrädd ut. Jag kanske bara inbillar mig. Eller så inbillar jag mig inte. Sanningen är nog den att hon är inte rädd för mig men hon är rädd för den stora svarta killen i hissen.
All rasism, liksom svensk rasism har alla de här kompenenterna och händelsförloppen. Vissa är subtila, vissa dryper av empatilöst tolkningsföreträde, andra är som ett resultat av ren okunskap. En del är ren ondska. På det stora hela kan allt samlas i ett gigantiskt postkolonialt bagage som förhoppningsvis kommer att dö ut med tiden. Tills dess kompenserar vi och åker slalom mellan siutationerna. Ibland ryter vi till lite när vi inte orkar. Men oftast så tar vi den lätta vägen, som man gör. Sådär svenskt, artigt och trevligt.
Att säga att svenskar inte är rasister är ett kontroversiellt uttalande för en del av oss. Det är lite som en skinheadkänga i huvudet, faktiskt. OK, vissa är rasister, vissa är det inte. Och visst får man mycket bättre bemötande om man "sköter sig", anpassar sig, gör sig så kulturellt svenskt bekväm som möjligt. På det stora hela dock är min subjektiva upplevelse som jag delar med många andra, min erfarna observation, att även om individuella svenskar inte alltid är rasistiska, så är Sverige defintivt ett rasistiskt samhälle. Annars hade vi inte ens pratat om det.
