Rasism, i nationens intresse

Hittade denna pärla till avhandling som även om den inte handlar om afrosvenskar kan utgöra en bra referens när man diskuterar ämnen som identitet, Sverige som post-kolonial nation och den betydelse det har i hur minoritetsidentiteter behandlats i det publika rummet och pressen.

Skriften heter "Att representera och representeras" (Anna-Lill Ledman), och handlar om hur samiska kvinnor beskrivits i svensk och samisk press mellan 1966-2006.

Ifrån inledningen:

"I Sverige problematiseras sällan frågor kring kolonialism,eftersom landet inte, i jämförelse med andra länder, anses ha varit någon framgångsrik aktör på den internationella koloniala arenan. Själva definitionen av svenskhet bygger på tankar kring rättvisa, frihet och mänsklighet, vilket gör det svårt att acceptera skildringar av ett kolonialt förflutet och en historia av förtryck, och kolonialismen har istället definierats som något som skett utanför Sveriges gränser. Även om Sveriges inspel på en internationell, kolonial skådeplats varit perifer, har landet ändå påverkats av västerländsk, europeisk identitetskonstruktion som i sin tur influerats av koloniala och imperialistiska mönster"

Detta är något det sällan talas om, Sverige som post-kolonial nation med en europeisk identitetskonstruktion [...] som influerats av imperialistiska mönster.

Det låter väldigt lång bort irån den identitet svenskar ofta själva har, där "själva definitionen av svenskhet bygger på tankar kring rättvisa, frihet och mänsklighet".

Många svenskar, jag själv inkluderad, tyckte långt in i mitt vuxna liv att Sverige trots en hel del negativa rasistrelaterade upplevelser som yngre, nog var det 'bästa' mest 'fantastiska' mest 'rättvisa' landet i världen. Nu är det ju svårt att avgöra på någon slags rättviseskala kanske, men nog känner jag mig nu senare lite som ett misshandlat barn som glömde bort örfilarna. Med backspegelns klarhet står det klart för mig att anledningen till det var att jag hade mycket av min identitet uppsnurrad i min svenskhet. Att kritisera Sverige var därför att kritisera mig själv, min egen existens. Det beror kanske oxå på att jag flyttade till USA under en då det kändes mycket viktigt att hålla fast vid den svenska identiteten eftersom det land USA hade utvecklats till efter 9/11 mer liknade en fasciststat än det "friaste landet i världen". Sverige kändes i jämförelse som ett drömland.

Men det varade inte länge och snart började Sverige till min ypperliga förvåning följa i USAs fotspår med att jaga terrorister, lyssna på folks telefonsamtal, spela in internettrafik och begå andra övergrepp i "nationens intresse". Plötsligt gjorde sig örfilarna påminda. Att övergrepp emot den heliga demokratin inte var något nytt och snarare en utångspunkt än ett undantag var något som snabbt förankrades av icke sanerade versioner av historisk och politiska information jag började upptäcka. Den enda anledningen till att jag aldrig upptäckt sådan information tidigare var för att jag inte tittat efter den (och varför skulle jag det, Sverige var ju det 'bästa' mest 'rättvisa' landet i världen)...

Ett politiskt, historiskt och konspiratoriskt intresse slog rot och jag plöjde igenom en hel del litteraur, dokumentärer och artiklar. Jag har ingen universitetsutbildning så det kan hända att jag missat en del som yngre, men ju mer jag grävde desto mer realistisk kändes min nya bild av Sveriges där ämnen som tidigare saknat förklaring blev självklara och jag började se den historia jag trodde jag kände till i ett helt nytt ljus. Det nya Sverige som växte fram ändrades ifrån min barndoms idealiserade bild till den av en motsvarande småalkande hustrumisshandlare som vänsterprasslade på sidan, ljög för släkten och skyllde blåmärkena på kapitalismen eller socialismen, beroende på vem man frågade. Jag började kunna dra direkta paraleller med vad jag upplevt tidigare och vad som händer i nutid genom att jag sprang på och och fortfarande springer på en överväldigande mängd av information som helt enkelt inte lärs ut i den svenska grundskolan, eller ens talas om i allmänhet. Det är fascinerande för mig hur mycket energi svensk politik och press spenderar på att ondgöra sig över orättvisor i världen men totalt ignorerar våra egna fläskiga skandaler med kort minne.

Jag insåg att jag under många år befunnit mig i någon slags svensk 60-70-tals solidarietsdemokratisk ideologibubbla där jag på djupet trodde på det mesta av den propaganda jag lärt mig under min uppväxt och alltid försvarat med näbbar och klor. Inte för att jag kunde backa upp det med fakta utan för att det var allt jag visste och aldrig haft någon anledning att någonsin betvivla.

I mitt grävandet lärde mig bl a att min morfar Kurt Allan Lundin var med i Sveriges Nazistiska frivilligarme och innan dess att en sådan arme ens fanns. Och inte mindre viktigt att den tilläts finnas till av den svenska staten. Waow. Jag delade med mig av detta till min familj men  i traditionellt svenskt sopa under mattan maner hörde jag i princip ingenting annat än en kort kommentar ifrån en av mina bröder. Ingenting av mina kusiner. Helt otroligt att ingen hade något att säga. Att Kurts 4 döttrar varav en är min mamma inte vill prata om det kan jag till en viss del förstå, men om detta ändå ganska omvälvande ämne någonsin kommenterades i övrigt så var det inte ett samtal som jag någonsin fick höra talas om. Det är ju inte ett ämne man vill öppna med på släktträffen kanske, men att inte ens ett enda knyst hördes är lite märkligt? Det är kanske något jag bör ta upp igen, röra om lite i nazistgrytan och se vem som har fladdermöss i garderoben. Om det stämmer såsom jag misstänker att min familjs attityd till den egna familjehistorien hellre glöms bort än diskuteras öppet, är det kanske inte så konstigt att andra mer allvarliga ämnen anses vara tabu i samhället i stort och också vill glömmas bort.

Min kärlek till min familj eller mitt mödernesland har dock inte förlorats för det, men en djup skepsis till i princip allt som jag lärt mig och inte lärt mig dominerar nu min generella inställning till ämnen som framför allt har med politik och historia att göra. Det vi lärde oss i skolan som 'olagliga' 'odemokratiska' 'osolidariska' metoder som begicks av diktaturer, bananrepubliker och imperialiststater hade under alla dessa år varit allra högst levande aktiviteter rätt under näsan på både min egen, min mammas och morföräldrars generation hemma i kära lagoma Svedala.

Vare sig om man nu känner igen sig i den där "lurade" känslan eller inte, om man åtminstone kan förstå den utgångspunkten innan den mer kompletterande insikten nådde mig, så kan man också förstå den utgångspunkt många svenskar har när det diskuteras "svenska" ämnen och varför det ofta blir mycket känsligt väldigt snabbt. Det är för att diskussioner om identitet, svenskhet, kultur och tradition leder till frågor om vad som kan tolkas som en slags svensk "existentialism", alltså inte den filosofiska disciplinen utan den medvetandegrund på vars ens identitet vilar . Det kan låta både självklart och befängt beroende på vem man är. Oavsett hur man ställer sig till det påståendet står det iaf klart för mig personligen att vissa svenskar som ätit pepparkaksgubbar och n-bollar i hela sitt liv, samtidigt som de läst Tintin i Kongo och diggat Pippis pappa i Söderhavet, utan att för den delen nödvändigtvis tyckt särdeles illa om eller ens ha tänkt på människor som är svarta och bruna, så kan det utifrån deras perspektiv tolkas som ett enormt övergrepp emot den egna historia om nu någon vill ta bort det man höll av som barn. Det är som om någon vill censurera ens egen barndom, ens egen bakgrund.

Efter mina egna kompletterande insikter om Sverige och internationell politik i allmänhet kan jag kan i ärlighetens namn förstå det, eftersom jag vet hur det är att vara nästintill sekteristisk lojal emot någonting utan att egenligen förstå varför och tolka världen utifrån ett filter som jag först inte ens kunde inse var skilt ifrån mig själv. Detta trots att jag identiferar mig som multikulturell, är en individ som bott och arbetat i flera länder och som talar flera språk, som har vänner ifrån olika religioner och nationer och är i övrigt hyfsat kulturellt och internationellt erfaren. Hur svårt är det då inte för någon som identifierar sig som "etnisk svensk" (vad det nu än betyder) som sällan eller aldrig har rest utanför Sverige, som aldrig umgås över kultur eller språkgränser och som tycker att Sverige är det bästa landet sedan 'skivat bröd' (för att direktöversätta det amerikanska uttrycket). En människa som utifrån sin egna svenskt "existentiella" tolkning inte ser någon konflikt i att den egna svenskheten är föga nationalistisk, baserad på amerikanska seriesnuttar kring Jul, belgiska serietidningar och bakverk som domineras av en produkt som är importerad (choklad).

Nu har ju jag själv gjort allt det där, ätit chokladbakverk och läst serietidningar. Men jag och många andra reagerar annorlunda på den nyliga utvecklingen. Vi ser den som positiv eftersom ett identitetssökande är en integrerad del i livet för alla som inte tolkas som "vanliga svenskar, där hur svensk man än är eller känner sig, så är man inte "vanlig" när man är brun eller svart i de flestas ögon.

Vilket leder oss tillbaka till samerna. Trots att samerna vandrade in i Europa och senare till de områden där de traditionellt bott i flera tusen år, långt innan de germanska folkslagen drog norr, så räknas inte samerna som "vanliga svenskar" heller. Samerna och språket samiska blev i själva verket inte officellt erkända som minoritetsbefolking och språk i Sverige föränns år 2000. Jag minns inga rubriker ifrån den tiden och visste inte om det tills idag när jag läste om det på samirights.org (en samisk intressewebbsida).

Hur länge har inte USA, Kanada, Australien och andra länder arbetat med sin skuld gentemot ursprungsbefolkningar i deras respektive områden och öppet fört samtal om sitt brutala arv. Oavsett om man anser att det gjorts med framgång eller inte så existerar åtminstone ett samtal. I Sverige har vi knappt börjat ens utanför de egna direkta intressegrupperna. På samma webbsida ovan kan vi lära oss att olika samekommiteer och samfund som satts till av regeringen ofta inte haft en enda person med samiskt ursrpung med. När samer fanns med var de i minoritet. Man kan verkligen fråga sig hur väl sådana konstellationer och de beslut som fattades i samernas sak representerade samiska intressen.

Generellt verkar det inte finnas någon politisk eller samhällelig vilja att öppet tala om dessa ämnen eller att till exempel dra svenska nationalikoners anti-semitiska byk ut i öppenheteten. Det är ingen som vill tala om den svenska rashygienen på 20-30 talet.  Dokumentären om familjen Bonniers för ett par år sedan var intressant men också väldigt överslätande vad gällde anti-semitismen för att inte  trampa på känsliga svenska tår.

Så länge dessa ämnen förblir okända och ignorerade kommer det att existera en större än nödvändigt brist på empati och socialt ansvar ifrån de som kallar sig för (men inte är) "etniska svenskar" och andra som sympatiserar eller flörtar med den numer i stort sett rumsrena xenofobin, i ämen som behandlar ursprung och identiet. För att ändra på sådana attityder och trender måste hela det det svenska folkmedvetandet evolvera och först då kommer samtalet om ursprung, hänsyn och empati sluta att fokusera på bakverk och huruvida pepparkakor skall bakas i hjärt, bock, eller gubbform. Istället kommer samtalen att handla om medmänniskor, känslor och tillhörighet oavsett vilken färg man har på sitt skinn eller huruvida skulten är berikad med krulligt, vågigt eller rakt hår.

Vit, Brun, Svart och Afro

Minnen av ursprung, färg, ras och klass

Som uppvuxen i Sverige med en vit svensk mamma och en svart amerikansk pappa så har jag oftast identiferat mig som en ”brun svensk”. En enkel opretentiös beskrivning av hur jag såg mig själv. Brun och svensk. Ordningen är inte helt oviktig, för nog var jag brun först och svensk i andra hand. Det är svårt att smälta in i ett land som Sverige när man har brunt krulligt hår och en jämn solbränna. Således brun först. Folk som såg mig tänkte ju inte i första hand där går en svensk pojke! De tänkte nog; där går en brun pojke och han verkar vara svensk.

Vilken bra svenska du pratar? Var kommer du ifrån då? Jo, men jag menar var kommer du ifrån.

När jag frågade min mamma när jag var mycket liten varför jag var brun så förklarade hon att jag var ”mulatt”, vilket då ansågs vara en passande beskrivning (en term som sedermera förpassats till arkiven). I ett försök att identifiera mig själv och för att undvika jobbiga följdfrågor när jag träffade nya människor så  började jag därför jag presentera mig med: ”Hej, jag heter Peter och jag är Malutt”.... och om de fortfarande såg frågande ut kunde jag lägga till den biologiska förklaringen att ”min pappa är ifrån amerika och har svarta frön och min mamma har vita ägg, därför är jag brun”. Det svenska 70-talets öppenhet inför sexualitet i aktion. Efter det kom det sällan några fler frågor.

Sedermera blev det ”brun” istället för ”malutt”, det kändes mer naturligt.

Under min uppväxt identifierade jag mig med andra bruna människor både med afrikanskt och indiskt arv, men de flesta av mina vänner såg inte ut som jag och det var aldrig några problem med dem.  Men häckel ifrån andra ledde till Malcolm X, Eldrige Cleaver och Stokely Carmichael (Svarta Pantrarna) böcker som fanns i min mammas bibliotek. Det var som en liten metamorfos och ett slags ”svart” medvetande började komma över mig, speciellt som mycket av detta utspelade sig i Oakland där min pappa växte upp. Men jag var fortfarande ”brun svensk”. 

Ifrån 15 års ålder och som hyfsad basketspelare blev det helt plötsligt en fördel att vara brun. Det var lite coolt, t.o.m. Om vi spelade utanför stan fick jag ibland skriva autografer. Det var kanske spännande för småkillarna i mindre samhällen att träffa en riktig brun basketspelare precis som på TV. Eller nå't.

Som 19-åring flyttade jag till USA direkt ifrån en svensk medeklassförort in i djupaste East Oakland i Kalifornien under 80-talets crack-era, när Oakland toppade mordstatistiken i USA. En helt ny värld öppnades och jag fick snabbt lära mig hur det var att vara ”svart”. Främst ifrån andra svarta amerikaner. ”Brother”, ”blood”, ”nigger” - ”what’s up?” ”Whe’ u from man?”, ”Switzerland?”. “I have a brother who lived in Germany in the military”. “Sweden”. “Ya’ll got som fiiiine women over there, ain’t ya”.

Det positiva var det omedelbara accepterandet av andra svarta och det kändes helt underbat att kunna smälta in i mängden för första gången i mitt liv. Det kändes bra att vara svart. Men trots det och utan det bagage som kommer sig utav att växa upp i ett område som är fyllt av droger, dålig utbildning och kriminalitet, och som välrest och mångspråkig, hade jag i slutändan mycket svårt att identifera mig med vad jag uppfattade som ”svarta amerikaner”.

Vad jag insåg senare var att jag, min brunhet och eventuella svarthet till trots, bar på ett slags ”vitt rikt privilegie”. Inte rikt på pengar i mitt fall, utan rikt på kultur och erfarenheter. Jag gick jag på i ullstrumporna och höll mig inte inom de osynliga rasgränser som fattiga svarta i många  fall målade upp för sig själva och aldrig klev utanför eftersom de inte hade de sociala verktyg som krävdes. Min ljusare hy, mångspråkighet och exotism spelade säkert en roll att jag accepterades av andra icke-svarta amerikaner och tilläts kliva inför deras osynliga grind. Bara att vara Europe var en stor fjäder i hatten och att vara ifrån Sverige var ”fantastiskt” för liberala San Francisco Bay Area bor –”why did you leave”?, kunde de fråga. Jag kände mig då manad att inte bara måla upp Sverige som en slags utopi där alla är snygga, vältränade och har fri sjukvård, och delade med mig av rasistiska erfarenheter, talade om mångkulturalism och dess problem och förklarade hur amerikaniserat Sverige är. Men ganska stolt var jag nog.

Efter ett överlag vänligt mottagande i det amerikanska samhället och där jag säkrade ett jobb som servitör på ett internationellt hotell efter 5 veckor som diskplockare, den svarta snubben som rekommenderade jobbet till mig hade varit diskplockare i 5 år, så började jag tänka, vad är det för fel med de svarta amerikanerna. Varför kunde de inte ”rycka upp sig”.  Jag lärde mig många år senare att jag kritiserade svarta amerikaner precis på samma sätt som andra icke-svarta amerikaner som hade lyckats i livet, där den amerikanska "Pull YourSelf Up Through Your Boot Straps” mentaliteten är helgad. Det var ju så enkelt för mig, varför kunde de inte göra likadant. Jag hade fortfarande mycket att lära om insitutionell och historisk rasism.

Jag började bli alltmer deprimerad av Oakland för det var inte roligt att vara svart längre och det kändes verkligen inte som hemma. Vad jag förstod senare var att det jag då tolkade som svart och vitt i själva verket var klasskillnad. Som lägre medeklassvensk utan några speciella pengar hade jag aldrig identifierat mig som ”rik”. Vi hade bott i lägenhet på Hisingen under min barndom och ganska myligen flyttat in ett radhus i Landvetter, en villaförort till Göteborg. Jag hade aldrig haft moped, vi hade inget lantställe och åkte inte på några dyra semestrar. Någonstans här slutade jag aktiv att vara ”svart” eller "brun", nu ville jag bara vara svensk. En svensk som dock "råkade" var brun och som ”råkade” ha en svart pappa, men ändock en svensk.

Jag sökte upp andra svenskar och umgicks uteslutande med dem som en slags metropolisk världeresenär på min egna om än nya hemmaplan. Där umgicks jag som unga svenskar gör utomlands med festande, beachliv, skidsemestrar och mer festande. Men när festen var över slutade jag att vara svensk och åkte hem till ”svarta” Oakland och till min gammeldags farmor ifrån Louisana och åt fried catfish och greens, plockade upp skräp ifrån gräsmattan, passerade blommorna som lagts ut till någon som skjutits ner ett block ifrån farmors hus och undvek crackheadsen som hängde utanför Liquorstoren när jag väntade på bussen för att åka till jobbet. Det var jobbigt att vara svart i veckorna, men det var kul att vara svensk på helgen.

Väl tillbaka i Sverige igen så försvann "den svenska känslan". Jag kände mig inte ens brun längre. I svensk miljö blev jag omedelbart ”svart”. Med en ny stolthet och en känsla av tillhörande något större än jag själv blev det en period av nolltolerans gentemot n-ordet och rasism. Jag var en mycket arg ung man som KRÄVDE respekt och med taggarna utåt tolkade jag allt som rasistiskt vilket provocerade fram många konfrontationer där jag tidigare använt mig av min multi-kulturella diplomati genom att förstå att de menade ju inte något illa, de visste ju inte bättre. Men nu ville jag personligen straffa de som inte visste hur de skulle uppföra sig gentemot mig och sådana som såg ut som jag. Med hela Oakland i ryggen ville jag hämnas för ett helt liv av oförätter och orättvisor. Men det funkade inte så bra.

Med tiden softade jag ner mig men slutade inte att vara ”svart”, men nu mer på insidan än på utsidan. Jag känner mig fortfarande ”brun” tillsammans med andra svenska ”bruna” barndomskompisar men identifierar mig idag som vuxen, som”svart”. En stor del i det hänger ihop med att jag nu bor i USA. Lustigt nog som ingift i en familj med rötter i Uganda är jag den vitaste familjemedlemmen :) One Love!

 P.S. Nyligen blev jag ”afro-svensk”, vilket känns helt OK det med.

"Menar du att du blir upprörd om någon säger negerboll"

Ifrån en ytterligare Facebook interaktion

Facebook kommentar:

"Förstår inte varför nån skulle ta illa upp av ordet negerboll... isåfall har dom egna problem dom borde ta hand om istället för att vilja få lite exponering i nån tidning eller liknande."

Mitt svar (kanske inte mitt mest pedagogiska svar, men jag trumpnade till):

Ja du, vilken psykologisk insikt du verkar ha vad gäller bruna och svarta svenskars sinne. Det vore väl käckt om du kunde vara språkrör för oss som är bruna och svarta eftersom vi inte vet vad vi själva vill och bara är ute efter uppmärksamhet.

För någon uppmärksamhet fick vi ju knappast när vi växte upp. Förutom då av raggarna som jagade mig hem ifrån skolan under två års tid för att de ville bonka negerdjälven, de övriga ständiga negerdjävleskommentarerna, uppmaningen att åka "hem", jag vet inte till vad, något fiktivt negerland kanske. Eller min favorit ifrån min kapten i lumpen när jag tjänade mitt land, som högst medvetet och respektlöst gentemot en hel kontinent använde ordet neger i negativ mening när han talade om afrikanska soldater. Eller när han tillät andra soldater att säga neger till mig när det hettade till, utan åtgärd (å andra sidan tillät han mig att slå den andre killen på käften, så det var ju iof rättvist.). Synd bara för de "negrerna" som inte kunde ta för sig...

Du vet, det funkar inte så bra för bruna och svarta svenskar att å ena sidan bli kallad för negerdjävel och negerhora för att sedan helt släppa den både historiska och omedelbara negativiteten i den benämingen som uppfunnits av europeiska människor och helt glatt gå och fika på en "negerboll". Det är inte heller så kul när man har barn och läser om finurliga Emil, starka Pippi, och obstinata Lotta och om prinsessor med långt hår men där varje bild av "negrer" är som en hoper hjälplösa kuredutter, en slags barnmänniskor som inte klarar sig utan Pippis pappa. Eller som den tokroliga svarta pickaninnydockan i Tomtens Julverkstad som säger "Mami" med skrovlig röst men där den blonda dockan i kontrast är blond, söt, och säger Mommy "med den ljuvaste lilla stämma.

Det finns alltså ett postkolonialt bildspråk vars tradition Sverige också förvaltar som inte ens jag själv var medveten om förräns jag flyttade ifrån Sverige och började tala om svenska traditioner och minnen med folk som inte är ifrån Sverige. Människor som inte tycker det är självklart att choklad kan beskrivas som ”neger” eller att kineser skall återges som på de svenska Kinapuffarna. Detta stereotypa bildspråk har sitt ursprung i USA och kom till under en tid då svarta inte ens kunde använda samma toalett som en vit människa under de amerikanska Jim Crow lagarna som inte försvann förräns 1965. Efter andra världskriget demoniserades Japaner som gula och fula människor med stora tänder och det satt i under vietnamkriget likväl. Ungefär som Islamister beskrivs idag med bombturbaner och som notoriska kvinnohatare. Dessa rasistiska symboler har sedermera övergetts i USA till folk med afrikansk och asiatisk börds lättnad. Muslimerna kämpar fortfarande. Hur är det att ständligt bli missrepresenterad? En bra jämförelse kanske kan vara att som en vit tysk ständigt behöva bli associerad som nazist. Som lite kuriosa kan nämnas att den sista tvångssteriliseringen av en Samisk kvinna begicks 1967 som en del i en etnisk rensning i Norden, så det är inte så att vi i Norden är oskyldiga till historisk och brutal rasism.

Så vad menas det med "ett postkolonialt bildspråk", och uttryck som "vit normavitet" och andra akademiskt klingande dängor. Som ett exempel på vit normativitet låt oss tala om hår. För en lite tjej som växer upp, en "negerunge" som hon kanske skulle beskrivas av dig och andra (min dotter), hennes bild av vad som är vackert, likt många andra småtjejer, är långt hår. Redan nu vid 4 års ålder gråter hon ofta och är upprörd över att hon inte har samma vackra "prinsesshår" som hennes kinesiska, indiska och europeiska kamrater (vi bor i Norra Kalifornien i ett av de mest multikulturellt koncenterade områdena i USA). Nästan varje kväll när hon tar av sig sin tröja drar hon den över huvudet, låter hon tröjan sitta kvar så att den hänger "som hår", och frågar sedan upprepat, uppmanat bekräftande, "titta vilket vackert lång hår jag har pappa". Det kan låta som en liten grej och hade kanske varit det om det hänt några gånger. Men det är nästan varje dag i snart ett halvår och det är hjärtskärande som förälder. Visst, det kommer att gå över, men just vetskapen om att hon gör detta för att hon inte ser sitt eget hår som vackert för att det har en annan karaktär är tråkigt. Sorligt, t.o.m

Även den svarta Disneyprinsessan har långt böljande hår. För att få ett sådant hår när man är av afrikansk börd får man antingen shocka det med kemikalier (straight perm) och eller använda s.k. "hot combs", värma upp håret och lösa upp krullorna med med hjälp av vaselinliknande hårprodukt, vilket tar flera timmar om dagen (vilket min farmors generation gjorde regelbundet för att inte se för mycket ut som "negrer"). Det är en tradition som pågår än idag världen över, framför allt i södra USA. M.a.o. svarta människors naturliga utseende ses som alltför "kurreduttit", primitivt och "outbildat". Svarta kvinnor spenderar hundratals, ibland tusentals dollar i månaden för att dölja sitt afrikanska hår. En perm kostar ca $500 gången och många går varje vecka och fixar håret.

Så där har du "neger" associationen för en kulturellt svensk människa av delvis (amerikansk) afrikansk börd. En annan åsikt än din egen. Vilken tycker du skall befrämjas? Ditt eget påstående där du redan beslutat för oss vad vi tycker och att vi själva skall tampas med "våra problem"? Eller finns det utrymme för andra åsikter?

Du har dock rätt i att vi har problem. Tyvärr kan jag inte fixa dem själv och det funkar inte längre att knyta näven i fickan, svälja hårt och hålla käften? Jag har provat det i nu snart 40 år... det blir allt svårare kan jag säga.

Jag tänker så här, kanske det inte är en så stor grej att sluta använda ordet ”neger” eftersom det är både utdaterat, numera utjatat och helt enkelt förolämpande såsom det uppfattas av oss själva. Vad säger du?

Svar ifrån den person jag skrev till

"orkar inte läsa din uppsats just nu, men menar du att du blir upprörd om någon säger negerboll"

Svart docka klipps bort ifrån Kalle Anka

Ifrån en bekants Facebookinlägg

Artikelklipp

"Inför årets Kalle Anka fick vi reda på att Disney klippt bort de här sekvenserna, säger Stephen Mowbray, chef på programinköp på SVT. De levererar Kalle Anka varje år till 40 olika länder och på förfrågan sade de att de ville anpassa Kalle Ankas jul från 1930- till 2000-talet och andra delar av världen."

http://www.svt.se/kultur/film/disney-censurerar-i-kalle-ankas-jul

Facebook kommentarer:

"Får man göra så här med ett kulturarv, klippa och klistra ???"

"Huvudtemat i den ständigt aktuella boken "1984" är för mig det sätt med varpå man mörkar och döljer det förflutna för medborgarna. Den kunskap som historien ger och de erfarenheter som gjorts skall inte kunna användas på något meningsfullt sett för de medborgare som framlever sina liv i realtid. Om man inte kan kontextualisera händelser och skeenden och foga in dem i ett större mönster som kan öka förståelsen för dessa händelser så famlar vi i mörkret. Att man i den nya läroplanen i Sverige tänker skippa stora bitar av vår historia ser jag som ett led i denna begränsning av vår kollektiva historiska referensram."

"Man får göra vad man vill om man är ett stort företag eller en stat. Vi andra skall bara tiga still."

Mina tankar/svar/erfarenhet:

Jag laddade ner Kalles Julafton för att par jular sedan för att visa min fru, tillsammans med introduktion till andra svenska traditioner... men det blev inte så livat eftersom hon såg på denna i USA sedan länge förvisade till arkiverna seriesnutt med helt andra ögon än jag, där just de överdrvina "in your face" stereotyperna förstörde all julstämning. Även jag såg nu Tomtens Julverkstad med andra ögon eftersom jag inte var risgrötfull, förlullad i barndomsminnen och kanske för att det inte var 15.00 den 24:e december. Det blev ett ordentligt uppvaknande för mig och - pladask - barndomsmagin försvann. Är detta något jag sörjer? Nej, istället är jag glad över att jag lärt mig att se denna tecknade seriesnutt för vad den är - en bitvis charmig förvisso - tecknad seriesnutt, men som är fylld av förnedrande rasrepresentation vad gäller återspeglande av andra raser än den vita (den "normala" rasen).

Nu när jag ser på denna tecknade snutt och mycket annat rasistrelaterat bildspråk i Sverige så har det motiverat mig till att ändra på mina vanor eftersom de inte representerar något som jag anser vara viktigt idag. Det var kul då. Nu, inte så mycket. Jag vill inte att min dotter skall programmeras till att anse att helt av banan 1930-tals anglo-saxiska rasistiska stereotyper är normala vilket jag själv programmerats till och först som vuxen lade märke till.

Nu ligger det i.o.f. i tecknade seriers natur att spela på karikatyrer, stereo och arketyper där gränsen inte är fast. Men det kan göras med olika grad av finess. Det är en artistisk och kulturell gräns som är flytande som återspeglar samhället i stort. Följdaktligen, under 20-30-talet då rashygien och mätande av skallformar för att avgöra intelligensnivå ansågs vara vetenskap, ja, då ansågs det vara OK att visa svarta som en slags glada barnvuxna apliknande figurer som inte kan tala ordentligt, och kineser som pling-plongfilurer. Vem skulle klaga? Hur många svarta hade ens möjlighet att se detta under USA:s Jim Crow era i en "all white theater"? Vem skulle klaga i Sverige där endast en handfull svarta och asiatiska människor befann sig när detta började visas. I dagens Sverige där vi nu är fler så är det inte lika roligt längre eftersom humorn är plump, för att uttrycka sig milt. Framför allt är den allt diskriminerande, förolämpande och därmed helt enkelt inte rolig.

Jag älskade Peter Sellers som yngre och såg en Peter Sellers film när jag bodde tillsammans med tre japansk-amerikanska kompisar. När Sellers interaktion med hans betjänt Kato, som han dessutom kallade "my little yellow friend" började, blev det lite skämmigt för mig i asiatiska vänners sällskap eftersom jag nu såg filmen ifrån deras perspektiv. Mina kompisar skrattade lite artigt förläget ungefär som jag gjorde när jag hörde negerhistorier när jag var liten. Jag bad fåraktigt om ursäkt vilket inledde en början på en väldig lärorik period där min kompis berättade vad hans pappa hade gått igenom under andra världskriget, i vad som inte kan beskrivas som annat än amerikanska koncentrationsläger på ön Angel Island i San Francisco Bay. Efter det började jag se asiatisk rasism och stereotyper överallt, något jag varit helt blind inför innan mitt paradgimskifte.

Om jag hade haft den attityd många svenskar har inför negativa reaktioner emot Disneys rasstereotyper som de  håller så varmt om hjärtat, hade jag på liknande sätt kunnat sätta mig på höga hästar gentemot mina asiatiska kamrater och aggresivt menat att att Peter Sellers är ett komiskt geni, för att sedan hävda att att vem som helst som blir upprörd av detta har egna problem och saknar humor. Det föll mig aldrig in. Det naturliga för mig var att lära mig av mina asiatiska kamrater och gå vidare.

Våra olika sätt att behandla ny information på har förståss med våra olika utgångspunkter att göra. Jag har fått reagera inför och ändra mitt uppförande gentemot, och ta hänsyn till olika kulturella situationer i hela mitt liv. Medans svenska "negerordstraditionalister" i kontrast, endast ser sig behöva tolka ovanstående utifrån sitt eget filter där deras motivation är att de kan tycka så eftersom de inte är rasister, enligt i hur de ser sig själva. Men, så tyckte jag om mig själv också vad gällde asiatisk rasism men där jag vaknade upp ordentligt. Det är en process som fortsätter idag med deprogrammering av allehanda stereotypiska koncept och tolkningar inom många olika ämnen.

I framtiden kommer vi antagligen komma att se mycket av det vi ser idag som helt förlegat och då kommer vi att ändra på det igen så att det återspeglar ett framtida samhället.

Man kan välja att se på den här utvecklingen på olika sätt. Som ett sorgligt upprörande axanda av ett "kulturarv", eller som en generell uppgradering av empati och hänsyn i det publika rummet. Eftersom detta "kulturarv" (vilket jag inte vet om jag ställer upp på att det är), liksom många andra kulturarv som inte bidrar till något som jag personligen tolkar som särdeles positivt, väljer jag att gå vidare och försöka identifiera, bidra till och aktivt och stödja nya traditioner som återspeglar vår generations och våra barns generations verklighet.