Rasism, i nationens intresse

Hittade denna pärla till avhandling som även om den inte handlar om afrosvenskar kan utgöra en bra referens när man diskuterar ämnen som identitet, Sverige som post-kolonial nation och den betydelse det har i hur minoritetsidentiteter behandlats i det publika rummet och pressen.

Skriften heter "Att representera och representeras" (Anna-Lill Ledman), och handlar om hur samiska kvinnor beskrivits i svensk och samisk press mellan 1966-2006.

Ifrån inledningen:

"I Sverige problematiseras sällan frågor kring kolonialism,eftersom landet inte, i jämförelse med andra länder, anses ha varit någon framgångsrik aktör på den internationella koloniala arenan. Själva definitionen av svenskhet bygger på tankar kring rättvisa, frihet och mänsklighet, vilket gör det svårt att acceptera skildringar av ett kolonialt förflutet och en historia av förtryck, och kolonialismen har istället definierats som något som skett utanför Sveriges gränser. Även om Sveriges inspel på en internationell, kolonial skådeplats varit perifer, har landet ändå påverkats av västerländsk, europeisk identitetskonstruktion som i sin tur influerats av koloniala och imperialistiska mönster"

Detta är något det sällan talas om, Sverige som post-kolonial nation med en europeisk identitetskonstruktion [...] som influerats av imperialistiska mönster.

Det låter väldigt lång bort irån den identitet svenskar ofta själva har, där "själva definitionen av svenskhet bygger på tankar kring rättvisa, frihet och mänsklighet".

Många svenskar, jag själv inkluderad, tyckte långt in i mitt vuxna liv att Sverige trots en hel del negativa rasistrelaterade upplevelser som yngre, nog var det 'bästa' mest 'fantastiska' mest 'rättvisa' landet i världen. Nu är det ju svårt att avgöra på någon slags rättviseskala kanske, men nog känner jag mig nu senare lite som ett misshandlat barn som glömde bort örfilarna. Med backspegelns klarhet står det klart för mig att anledningen till det var att jag hade mycket av min identitet uppsnurrad i min svenskhet. Att kritisera Sverige var därför att kritisera mig själv, min egen existens. Det beror kanske oxå på att jag flyttade till USA under en då det kändes mycket viktigt att hålla fast vid den svenska identiteten eftersom det land USA hade utvecklats till efter 9/11 mer liknade en fasciststat än det "friaste landet i världen". Sverige kändes i jämförelse som ett drömland.

Men det varade inte länge och snart började Sverige till min ypperliga förvåning följa i USAs fotspår med att jaga terrorister, lyssna på folks telefonsamtal, spela in internettrafik och begå andra övergrepp i "nationens intresse". Plötsligt gjorde sig örfilarna påminda. Att övergrepp emot den heliga demokratin inte var något nytt och snarare en utångspunkt än ett undantag var något som snabbt förankrades av icke sanerade versioner av historisk och politiska information jag började upptäcka. Den enda anledningen till att jag aldrig upptäckt sådan information tidigare var för att jag inte tittat efter den (och varför skulle jag det, Sverige var ju det 'bästa' mest 'rättvisa' landet i världen)...

Ett politiskt, historiskt och konspiratoriskt intresse slog rot och jag plöjde igenom en hel del litteraur, dokumentärer och artiklar. Jag har ingen universitetsutbildning så det kan hända att jag missat en del som yngre, men ju mer jag grävde desto mer realistisk kändes min nya bild av Sveriges där ämnen som tidigare saknat förklaring blev självklara och jag började se den historia jag trodde jag kände till i ett helt nytt ljus. Det nya Sverige som växte fram ändrades ifrån min barndoms idealiserade bild till den av en motsvarande småalkande hustrumisshandlare som vänsterprasslade på sidan, ljög för släkten och skyllde blåmärkena på kapitalismen eller socialismen, beroende på vem man frågade. Jag började kunna dra direkta paraleller med vad jag upplevt tidigare och vad som händer i nutid genom att jag sprang på och och fortfarande springer på en överväldigande mängd av information som helt enkelt inte lärs ut i den svenska grundskolan, eller ens talas om i allmänhet. Det är fascinerande för mig hur mycket energi svensk politik och press spenderar på att ondgöra sig över orättvisor i världen men totalt ignorerar våra egna fläskiga skandaler med kort minne.

Jag insåg att jag under många år befunnit mig i någon slags svensk 60-70-tals solidarietsdemokratisk ideologibubbla där jag på djupet trodde på det mesta av den propaganda jag lärt mig under min uppväxt och alltid försvarat med näbbar och klor. Inte för att jag kunde backa upp det med fakta utan för att det var allt jag visste och aldrig haft någon anledning att någonsin betvivla.

I mitt grävandet lärde mig bl a att min morfar Kurt Allan Lundin var med i Sveriges Nazistiska frivilligarme och innan dess att en sådan arme ens fanns. Och inte mindre viktigt att den tilläts finnas till av den svenska staten. Waow. Jag delade med mig av detta till min familj men  i traditionellt svenskt sopa under mattan maner hörde jag i princip ingenting annat än en kort kommentar ifrån en av mina bröder. Ingenting av mina kusiner. Helt otroligt att ingen hade något att säga. Att Kurts 4 döttrar varav en är min mamma inte vill prata om det kan jag till en viss del förstå, men om detta ändå ganska omvälvande ämne någonsin kommenterades i övrigt så var det inte ett samtal som jag någonsin fick höra talas om. Det är ju inte ett ämne man vill öppna med på släktträffen kanske, men att inte ens ett enda knyst hördes är lite märkligt? Det är kanske något jag bör ta upp igen, röra om lite i nazistgrytan och se vem som har fladdermöss i garderoben. Om det stämmer såsom jag misstänker att min familjs attityd till den egna familjehistorien hellre glöms bort än diskuteras öppet, är det kanske inte så konstigt att andra mer allvarliga ämnen anses vara tabu i samhället i stort och också vill glömmas bort.

Min kärlek till min familj eller mitt mödernesland har dock inte förlorats för det, men en djup skepsis till i princip allt som jag lärt mig och inte lärt mig dominerar nu min generella inställning till ämnen som framför allt har med politik och historia att göra. Det vi lärde oss i skolan som 'olagliga' 'odemokratiska' 'osolidariska' metoder som begicks av diktaturer, bananrepubliker och imperialiststater hade under alla dessa år varit allra högst levande aktiviteter rätt under näsan på både min egen, min mammas och morföräldrars generation hemma i kära lagoma Svedala.

Vare sig om man nu känner igen sig i den där "lurade" känslan eller inte, om man åtminstone kan förstå den utgångspunkten innan den mer kompletterande insikten nådde mig, så kan man också förstå den utgångspunkt många svenskar har när det diskuteras "svenska" ämnen och varför det ofta blir mycket känsligt väldigt snabbt. Det är för att diskussioner om identitet, svenskhet, kultur och tradition leder till frågor om vad som kan tolkas som en slags svensk "existentialism", alltså inte den filosofiska disciplinen utan den medvetandegrund på vars ens identitet vilar . Det kan låta både självklart och befängt beroende på vem man är. Oavsett hur man ställer sig till det påståendet står det iaf klart för mig personligen att vissa svenskar som ätit pepparkaksgubbar och n-bollar i hela sitt liv, samtidigt som de läst Tintin i Kongo och diggat Pippis pappa i Söderhavet, utan att för den delen nödvändigtvis tyckt särdeles illa om eller ens ha tänkt på människor som är svarta och bruna, så kan det utifrån deras perspektiv tolkas som ett enormt övergrepp emot den egna historia om nu någon vill ta bort det man höll av som barn. Det är som om någon vill censurera ens egen barndom, ens egen bakgrund.

Efter mina egna kompletterande insikter om Sverige och internationell politik i allmänhet kan jag kan i ärlighetens namn förstå det, eftersom jag vet hur det är att vara nästintill sekteristisk lojal emot någonting utan att egenligen förstå varför och tolka världen utifrån ett filter som jag först inte ens kunde inse var skilt ifrån mig själv. Detta trots att jag identiferar mig som multikulturell, är en individ som bott och arbetat i flera länder och som talar flera språk, som har vänner ifrån olika religioner och nationer och är i övrigt hyfsat kulturellt och internationellt erfaren. Hur svårt är det då inte för någon som identifierar sig som "etnisk svensk" (vad det nu än betyder) som sällan eller aldrig har rest utanför Sverige, som aldrig umgås över kultur eller språkgränser och som tycker att Sverige är det bästa landet sedan 'skivat bröd' (för att direktöversätta det amerikanska uttrycket). En människa som utifrån sin egna svenskt "existentiella" tolkning inte ser någon konflikt i att den egna svenskheten är föga nationalistisk, baserad på amerikanska seriesnuttar kring Jul, belgiska serietidningar och bakverk som domineras av en produkt som är importerad (choklad).

Nu har ju jag själv gjort allt det där, ätit chokladbakverk och läst serietidningar. Men jag och många andra reagerar annorlunda på den nyliga utvecklingen. Vi ser den som positiv eftersom ett identitetssökande är en integrerad del i livet för alla som inte tolkas som "vanliga svenskar, där hur svensk man än är eller känner sig, så är man inte "vanlig" när man är brun eller svart i de flestas ögon.

Vilket leder oss tillbaka till samerna. Trots att samerna vandrade in i Europa och senare till de områden där de traditionellt bott i flera tusen år, långt innan de germanska folkslagen drog norr, så räknas inte samerna som "vanliga svenskar" heller. Samerna och språket samiska blev i själva verket inte officellt erkända som minoritetsbefolking och språk i Sverige föränns år 2000. Jag minns inga rubriker ifrån den tiden och visste inte om det tills idag när jag läste om det på samirights.org (en samisk intressewebbsida).

Hur länge har inte USA, Kanada, Australien och andra länder arbetat med sin skuld gentemot ursprungsbefolkningar i deras respektive områden och öppet fört samtal om sitt brutala arv. Oavsett om man anser att det gjorts med framgång eller inte så existerar åtminstone ett samtal. I Sverige har vi knappt börjat ens utanför de egna direkta intressegrupperna. På samma webbsida ovan kan vi lära oss att olika samekommiteer och samfund som satts till av regeringen ofta inte haft en enda person med samiskt ursrpung med. När samer fanns med var de i minoritet. Man kan verkligen fråga sig hur väl sådana konstellationer och de beslut som fattades i samernas sak representerade samiska intressen.

Generellt verkar det inte finnas någon politisk eller samhällelig vilja att öppet tala om dessa ämnen eller att till exempel dra svenska nationalikoners anti-semitiska byk ut i öppenheteten. Det är ingen som vill tala om den svenska rashygienen på 20-30 talet.  Dokumentären om familjen Bonniers för ett par år sedan var intressant men också väldigt överslätande vad gällde anti-semitismen för att inte  trampa på känsliga svenska tår.

Så länge dessa ämnen förblir okända och ignorerade kommer det att existera en större än nödvändigt brist på empati och socialt ansvar ifrån de som kallar sig för (men inte är) "etniska svenskar" och andra som sympatiserar eller flörtar med den numer i stort sett rumsrena xenofobin, i ämen som behandlar ursprung och identiet. För att ändra på sådana attityder och trender måste hela det det svenska folkmedvetandet evolvera och först då kommer samtalet om ursprung, hänsyn och empati sluta att fokusera på bakverk och huruvida pepparkakor skall bakas i hjärt, bock, eller gubbform. Istället kommer samtalen att handla om medmänniskor, känslor och tillhörighet oavsett vilken färg man har på sitt skinn eller huruvida skulten är berikad med krulligt, vågigt eller rakt hår.