Nej, inte som Martin Luther Kings dröm utan jag drömde alltså på riktigt, nu i natt. Det var ingen kul dröm. Det var inte heller någon realistisk dröm men är som drömmar är mest, ett sammelsurium av känslor som tumlar omkring, tankar och obearbetade intryck.
---
Jag drömde att jag återvände till Sverige och besökte en park. Jag var där med ett par vänner, oklart vilka, men folk jag känner och som känner mig. Vi var ute och promenerade utan något speciellt mål sådär man gör ibland, njöt av dagen.
När vi kom till parken märkte jag att den var segregerad. Olika nordafrikanska familjer höll till på ett ställe, grupperingar ifrån Mellanöstern satt på en kant, vit övre medelklass höll till i ett hörn i anslutning till en markisskyddad uteservering till en restaurang. Utanför restaurangen satt vad som såg ut som nationalistisk arbetarklass/f.d skinheads med familjer, på filtar med kaffetermosar och mackor. Det var många olika grupper, även ett område som var lite mer obestämt, lite mer "vanligt" med folk av mer obestämbar etniskt ursprung, dock dominerat till 80% av svenskar av europeiskt ursprung.
Jag såg mig omkring och såg inga linjer, inga skyltar, inga poliser, utan området var självsegregerat, s.a.s. Inga grupper rörde sig direkt i den delen av parken där deras grupp inte var dominerande. Det var ingen direkt fientlighet grupperingarna emellan, utan det bara var. Och det var det jag reagerade på, att ingen tyckte det var konstigt.
Jag tittade på mina vänner med en frågande min, och det tog ett tag innan de förstod vad jag menade och svarade sedan -"jaså det, jo, det är så nu", kort konstaterande. Jag fick panik. Jag sprang fram till ett sällskap av unga vita svenskar som såg ut som studenter, som mina vänner såg ut när jag var yngre. Jag satt mig bredvid dem för att inte för abrupt avbryta deras konversation och sökte deras uppmärksamhet med min blick. De fortsatte att tala ett tag och tittade sedan lite obekvämt på mig. Det var som om jag hade brutit någon osynlig social etikett. De var inte direkt fientliga, men helt klart lite obekväma med min person. Det var som de inte hade för vana att tala med någon utanför den egna gruppen.
Jag frågade dem om segregationen. De såg sig omkring lite förstrött och konstaterade att -"ja, så här är det nu". De slappnade av lite och berättade att de var tillräckligt gamla för att ha växt upp under en tid då det inte var lika segregerat, och att de själva inte hade något emot andra kulturer men menade att de inte kände så många som inte hade europeisk svensk bakgrund. Och där satt de, lite småbohemiska, någon hade en palestinaschal, en annan hade en gitarr, i sin egna lilla trygga grupp och ifrågasatte inte världen omkring dem något närmre.
Jag tackade för samtalet och började genast att gå emot restaurangen. Jag passerade de nationalistiska familjerna och fick arga "va fan gör du här-blickar", som jag ignorerade. Dörren till restaurangen var låst. Jag ryckte i dörren men den öppnades inte. Helt plötsligt föll mörkret och alla lämnade parken genom olika gångvägar i olika väderstreck så att ingen behövde öveträda någon annans område, s.a.s., och restaurangen och uteserveringen var tom.
Mina vänner och jag gick vidare till ett fastighetshus. Vi skulle besöka en vän och ropade uppe mot hans fönster att han skulle kasta ner nyckeln för porten var låst. Det var ett gammalt hus. Kompisen bodde med vänner och en äldre släkting som var tiotalet år äldre än oss andra och ifrån en svensk småstad.-"Inte skall du ha in några negrer här", sade farbrodern och skrattade. Killen i huset skrattade, mina vänner skrattade, inte för att de tyckte det var roligt utan för att de visste att släktingen inte menade något illa. Han brukade skämta sådär och de ville inte göra det socialt obekvämt emot någon som var äldre och en nära familjemedlem.
Det slog slint. Jag fångade nycklarna som kastades ner ifrån 4:e våningen, rusade uppför trapporna med vännerna bakom mig, sparkade upp dörren, anföll släktingen och tog ett struptag om honom med min vänstra hand, och tittade honom i ögonen. Jag ville se honom lida. Jag hade någon slags superstyrka och kunde lätt hålla honom med bara en hand. -"sluta, gör det inte", skrek de andra, och när de försökte stoppa mig kunde jag lätt hålla dem iväg ifrån mig med min andra arm och min superstyrka.
Farbroderns började inte se så bra ut. Hans ansikte var grått, och han började se gammal ut. Rynkig, svag, jag släppte mitt grepp och han bara låg där. -"va fan har du gjort, är du helt galen, vi måste ringa sjukhuset", sa någon. Men ingen ringde, och vi stannade där hela natten.
Dagen efter skulle släktingen gå till jobbet. Han stod i hallen med arbetskläder och en sliten portfölj. Han blängde på mig. -Varför gjorde du så", frågade han. -"För du gjorde mig så j-a arg", svarade jag upprört och försökte tänka ut något som skulle få honom att gå igång. Jag drog till med det värsta jag kunde komma på.
-"Hur skulle du gilla om jag knullade din lillasyster", brast jag ut så vulgärt jag kunde och skämdes samtidigt som jag sa det. Jag hade ingen aning om han hade en lillasyster, men det måste han haft för det hade avsedd effekt. Hans ögon gnistrade till, hela hans kroppsspråk ändrades och precis i det ögonblicket sa jag, -"PRECIS!" -"Just så arg blev jag, och lite till".
Han insåg vad jag gjort och slappnade av lite. Vi hade kommit ut till trappuppgången. Han släppte hissen som hade kommit. Han tittade på mig, lite frågande fundersamt. Sedan sken han upp och sa, -"jag förstår vad du menar, jag ber om ursäkt". Hans utseende ändrades igen, han så yngre ut, friskare. Han t.o.m. log lite. -"Det är Ok", sa jag, "jag ber också om ursäkt".
Han tog trapporna ned, sedan vaknade jag.
---
Uppenbarligen spelar storyn inte så stor roll, utan om jag själv får psykoanalysera min dröm, något jag iof inte är professionellt kvalificerad att göra, så finns det två teman. Ett nytt, och ett gammalt.
Det nya är uppgivenheten inför ett alltmer segregerat samhället. Det gamla är ett återkommande tema som aldrig riktigt försvinner, en fundamental existentiell energi som ligger och bubblar i botten av min själ som ibland rusar upp som ilska, men som bättre kanaliserad också är upphov till kreativitet. I drömmen kom den energin upp som en urilska. Som jag antar knyter tillbaka till uppgivenheten.
Ok folks, have at it. Vad var det jag drömde om?
