Wednesday, December 25, 2013

Tomtens Julverkstad -- tidsdokument eller bara gammal skit?

Legenden Bengt Feldreich intervjuades i Aftonbladet och tyckte så här om det "ramaskri" vilket är hur intervjuaren Martin Gustafsson valde att beskriva de protester som bragts till ytan under framför allt de senare årens jular.

Martin Gustaffsson:
Förra året blev det ramaskri när Disney bland annat klippte bort en svart docka ur sekvensen i tomteverkstaden.

Bengt Feldreich:
– Jag tycker det var lite överkänsligt. Det är ungefär som att hålla på och dra in Barna Hedenhös. Herregud, det är ju tidsdokument. Man ska inte ”rewrite the history”, säger han.

Jag hör ofta detta argument om "tidsdokument". Det enda jag vet om det argumentet är att det inte alls inspirerar mig till att sättta min afrikanskättade dotter framför dumburken för att se sådant som jag själv anser bör förvisas till arkiven. Varför känner jag annorlunda än Bengt?

Under 30-talet jular tittade jag okritiskt på Kalle utan att analysera det något djupare. Betyder det att jag nu helt plötsligt förvandlats till en politiskt korrekt frenetisk förbudsivrande människa som vill beröva oskyldiga svenskar på deras "kulturarv", som vissa vill kalla det. Nej, jag ser det inte så.

Mitt perspektiv är så här. Låt mig börja med att säga att till skillnad ifrån många av mina vänner och bekanta är i det närmsta helt emot censur. Så att klippa i Tomtens Julverkstad tycker jag inte man skall behöva göra. Jag tycker däremot inte att man behöver bör sända segmentet alls. Om ett tidsdokumentet är just tidsenligt och har spelat ut sin roll, känner jag att man kan helt enkelt hoppa över det som blivit för gammaldags och visa ett ett annat segment. Det handlar inte om censur, det handlar om urval. Det finns hur mycket som helst gammalt som vi ratat eftersom det inte håller för tidens tand, så det är väl inte så mycket med det.

Vad gäller "Kalle" så var jag helt hemmablind tills för tiotalet år sedan efter att ha jag tagit en paus ifrån svenskt traditionellt julfirande en 5-6 år. Detta specifika året beslöt jag mig för att lite nostalgiskt ladda ner Tomtens Julverkstad för att fixa lite svenskt julmys. Oj, vilken chock jag fick. Det var som om jag såg programmet för första gången och nu med helt nya ögon. Vad är det jag tittat på i alla år, undrade jag för mig själv. Barndomsmagin var helt borta när jag såg det som vuxen några dagar före jul efter en tid i en mycket mer multi-kulturellt och framför allt mycket mer multi-kulturellt utbildad miljö, San Francisco Bay Area i Kalifornien. Det var inte alls som i den svenska soffan däst av vörtbröd med svensk julskinka och den starka goda norrländska senapen, grönkålen, prinskorvarna, och glöggen.

Trots att allt detta stereotypa i Tomtens Julverkstad; 1800-tals rishattskineserna, de svarta apbarnmänniskorna med påmålade leenden och den stereotypa judefarbrodern med jättenäsa. Trots att jag kände igen alla figurerna hade jag aldrig analyserat vad det var vad jag tittat på i alla dessa år. Den kosackdansande skäggprydda dockan i kepa hade jag överhuvudtaget aldrig registrerat som en judisk stereotyp innan.

Hur är detta möjligt?

Det var en chockerande insikt konstatera att mitt medvetande inte hade någon som helst information om detta innan. Det var helt blankt. Det var en vikigt livslektion att inse  vilka trick hjärnan kan spela på en. Det är alltså möjligt för en person att i 30 år se på något gång på gång på gång på gång men ändå inte se det. Fascinerande. Men har man sett det en gång kan inte bli osett och nu kommer det att för alltid sticka i ögonen på mig.

Den stora frågan är, vad är det mer vi inte ser som vi tittar på regelbundet?

Anledning till min hemmablindhet är förståss att jag aldrig utbildats i rasistisk stereotyp historia och inte heller identifierade mig som brun eller svart som barn när dessa minnen etsadedes in a minnesbalken. Mina förebilder var idel av europeisk börd. Dartanjang och Alias Smith and Jones karaktärerna var två favoriter ifrån TV. Mina favoritserietidningshjätar var Fantomen och Tarzan, två olika vita snubbar som bodde ibland en hoper mörka människor, motsvarigheten till Astrids kurredutter med  bastkjolar och som inte kunde prata ordentligt . Kuredutterna var alltid rädda och blev ofta hjältpa av den starke vite mannen som tydligen kunde hantera djungelns alla farligheter mycket bättre än "infödingarna" själva. Jag såg inget ologiskt i det alls. Och naturligtvis identifierade mig med Tarzan och Fantomen snarare än med afrikanerna. Kreegah Bundolo!

Så vad är det hos mig som ändrats genom åren, som gjorde att jag såg "Kalle" med annorlunda ögon Det är nog många små förändringar genom åren, men just vid den tiden bodde jag i Lakeshoredistriktet i Oakland, Kalifornien, mittemot en judisk restaurang där jag åt varje vecka, ofta med Rabbiner och ortodoxa Judar runtomkring mig. Innan det hade jag bott med "room mates" med japansk bakgrund som gav mig perspektiv som jag aldrig lagt märke till innan vad gäller asiatiska stereotyper och rasism. Eftersom Oakland är en stad med många svarta amerikaner befann jag mig ofta i sammhang där svarta är i majoritet. Det fick mig att gradeligen ändra min inställning till vad som är "normalt". Normalt för mig innan var att jag var i minoritet. Jag bodde även i det mest lesbisktäta området i hela USA som ytterligare ändrade på min uppfattning på vad som är norm i hur människor ser ut och presenterar sig själva för omvärlden, och hur familjer ser ut.

Det är stor skillnad på att tro att man vet vad man tycker om andra människogrupper tills man gnuggar armbågar med dem dagligen på fiket, i affären, på gatan. Det ändrar på ens perspektiv något fundamentalt. Hur många svarta familjer hänger Bengt med dagligen?

För mig handlar det här samtalet väldigt lite om att vända in och ut på sig för att vara PK för sakens egen skull som kritiker ofta påpekar. För mig personligen handlar det om en gradvis personlig evolvering och att man anpassar sig till den verklighet man befinner sig i. Att man visar normalt hänsyn och utvecklar en smula lyhörd till de som är runtomkring en. Man behöver inte älska "rap musik" eller vad som uppfattas som "svart kultur" för att kunna öppna dörren åt en svart äldre dam. Du behöver inte sympatisera med judisk religion eller Israels politik för att dra i dig en kanongod falafel på ett fik, och du behöver inte ens förstå homosexuell livsstil för att le åt din granne som är butch. Men chansen är att om du har gårdsfest att du väljer bort sådant som är degraderande emot dina grannars livsstil, kultur, eller religion. Det är inte att vara politiskt korrekt eller censurera sig själv, det är att ta till vanligt mänsklig hänsyn?


Jag visade Santa's Workshop segmentet för min fru som är svart amerikanska några år senare och hon bara stirrade. - "What is this?" frågade hon lite forcerat. - "It's Swedish tradition", sa jag. - "It's old and racist", konstaterade hon då. Ja, det var ju lite svårt att säga emot och ännu svårare att förklara traditionen och svenskars vurmeri för detta med någon som helst slags trovärdighet.

Bengts förklaring att svensken vill hålla kvar i det som man kommer ihåg i en ständigt föränderlig värld är ingen bra förklaring för den som har icke-vit bakgrund när det som visas är otidsenligt och rasistiskt. Anledningen är att the "good old days" inte alltid var så "good" för de flesta icke-europeer och vi delar helt enkelt inte nostalgin med samma tårögdhet eftersom vi svarta knappt behandlades som människor innan 60-talet.

När Santa's Workshop sändes på 30-talet kunde svarta knappt rösta. Officiellt hade svarta fått rösträtt redan på slutet 1900-talet, men lokallagar som krävde avgifter för att ta ett lästest innan svarta kunde rösta höll så många som 97% av den svarta ifrån röstningslokalerna ända in på 1940-talet. I andra stater var man mindre subtila och där hotade man helt enkelt de svarta till livet om de var "uppstudsiga" nog att försöka rösta. Som ett resultat började svarta amerikaner i Södern bilda beväpnande medborgargarden som skyddade de som ville rösta, vilket snabbt stävjades med att de lokala myndigheterna införde antivapenlager och arresterade energiskt alla svarta som använde den federalt skyddade rätten att skydda sitt eget liv. De vita kunde förståss fortsätta att vara öppet beväpnade för även om lagen gällde för alla, så gavs de vita amerikanerna undantag av den lokala Sheriffen.

Bengt har sitt historiska perspektiv, och jag har mitt. 

Eftersom jag personligen inte sympatiserar med tanken att saker skall cencureras tycker jag det är självklart att programmet kan visas i undervisande och historiskt syfte med skäliga kommentarer som förklarar kontexten, men att fortsätta att visa Tomtens Julverkstad och annat förlegat material i underhållande syfte legitimerar och normaliserar dessa tidsdokuments förlegade värderingar.

Magin är som sagt borta för många av oss och för en allt större del av befolkningen, allteftersom vi alla lär oss mer om oss själva, vår historia och hur vi förhåller oss till varandra. Och allteftersom vi återuppfinner oss själva och om-identifierar oss utifrån nya insikter. I denna evolutionen är det långt ifrån självklart att svarta, asiatiska och judiska svenskar, och andre evolverade människor, vill fortsätta att anamma förlegade traditioner på bästa sändningstid, inte ens vi som växt upp med det.

Bort med skiten bara, in med något nytt.

No comments:

Post a Comment