Jag hade en dröm

Nej, inte som Martin Luther Kings dröm utan jag drömde alltså på riktigt, nu i natt. Det var ingen kul dröm. Det var inte heller någon realistisk dröm men är som drömmar är mest, ett sammelsurium av känslor som tumlar omkring, tankar och obearbetade intryck.

---

Jag drömde att jag återvände till Sverige och besökte en park. Jag var där med ett par vänner, oklart vilka, men folk jag känner och som känner mig. Vi var ute och promenerade utan något speciellt mål sådär man gör ibland, njöt av dagen.

 När vi kom till parken märkte jag att den var segregerad. Olika nordafrikanska familjer höll till på ett ställe, grupperingar ifrån Mellanöstern satt på en kant, vit övre medelklass höll till i ett hörn i anslutning till en markisskyddad uteservering till en restaurang. Utanför restaurangen satt vad som såg ut som nationalistisk arbetarklass/f.d skinheads med familjer, på filtar med kaffetermosar och mackor. Det var många olika grupper, även ett område som var lite mer obestämt, lite mer "vanligt" med folk av mer obestämbar etniskt ursprung, dock dominerat till 80% av svenskar av europeiskt ursprung.

Jag såg mig omkring och såg inga linjer, inga skyltar, inga poliser, utan området var självsegregerat, s.a.s. Inga grupper rörde sig direkt i den delen av parken där deras grupp inte var dominerande. Det var ingen direkt fientlighet grupperingarna emellan, utan det bara var. Och det var det jag reagerade på, att ingen tyckte det var konstigt.

Jag tittade på mina vänner med en frågande min, och det tog ett tag innan de förstod vad jag menade och svarade sedan -"jaså det, jo, det är så nu", kort konstaterande. Jag fick panik. Jag sprang fram till ett sällskap av unga vita svenskar som såg ut som studenter, som mina vänner såg ut när jag var yngre. Jag satt mig bredvid dem för att inte för abrupt avbryta deras konversation och sökte deras uppmärksamhet med min blick. De fortsatte att tala ett tag och tittade sedan lite obekvämt på mig. Det var som om jag hade brutit någon osynlig social etikett. De var inte direkt fientliga, men helt klart lite obekväma med min person. Det var som de inte hade för vana att tala med någon utanför den egna gruppen.

Jag frågade dem om segregationen. De såg sig omkring lite förstrött och konstaterade att -"ja, så här är det nu". De slappnade av lite och berättade att de var tillräckligt gamla för att ha växt upp under en tid då det inte var lika segregerat, och att de själva inte hade något emot andra kulturer men menade att de inte kände så många som inte hade europeisk svensk bakgrund. Och där satt de, lite småbohemiska, någon hade en palestinaschal, en annan hade en gitarr, i sin egna lilla trygga grupp och ifrågasatte inte världen omkring dem något närmre.

Jag tackade för samtalet och började genast att gå emot restaurangen. Jag passerade de nationalistiska familjerna och fick arga "va fan gör du här-blickar", som jag ignorerade. Dörren till restaurangen var låst. Jag ryckte i dörren men den öppnades inte. Helt plötsligt föll mörkret och alla lämnade parken genom olika gångvägar i olika väderstreck så att ingen behövde öveträda någon annans område, s.a.s., och restaurangen och uteserveringen var tom.

Mina vänner och jag gick vidare till ett fastighetshus. Vi skulle besöka en vän och ropade uppe mot hans fönster att han skulle kasta ner nyckeln för porten var låst. Det var ett gammalt hus. Kompisen bodde med vänner och en äldre släkting som var tiotalet år äldre än oss andra och ifrån en svensk småstad.-"Inte skall du ha in några negrer här", sade farbrodern och skrattade. Killen i huset skrattade, mina vänner skrattade, inte för att de tyckte det var roligt utan för att de visste att släktingen inte menade något illa. Han brukade skämta sådär och de ville inte göra det socialt obekvämt emot någon som var äldre och en nära familjemedlem.

Det slog slint. Jag fångade nycklarna som kastades ner ifrån 4:e våningen, rusade uppför trapporna med vännerna bakom mig, sparkade upp dörren, anföll släktingen och tog ett struptag om honom med min vänstra hand, och tittade honom i ögonen. Jag ville se honom lida. Jag hade någon slags superstyrka och kunde lätt hålla honom med bara en hand. -"sluta, gör det inte", skrek de andra, och när de försökte stoppa mig kunde jag lätt hålla dem iväg ifrån mig med min andra arm och min superstyrka.

Farbroderns började inte se så bra ut. Hans ansikte var grått, och han började se gammal ut. Rynkig, svag, jag släppte mitt grepp och han bara låg där.  -"va fan har du gjort, är du helt galen, vi måste ringa sjukhuset", sa någon. Men ingen ringde, och vi stannade där hela natten.

Dagen efter skulle släktingen gå till jobbet. Han stod i hallen med arbetskläder och en sliten portfölj. Han blängde på mig. -Varför gjorde du så", frågade han. -"För du gjorde mig så j-a arg", svarade jag  upprört och försökte tänka ut något som skulle få honom att gå igång. Jag drog till med det värsta jag kunde komma på.

-"Hur skulle du gilla om jag knullade din lillasyster", brast jag ut så vulgärt jag kunde och skämdes samtidigt som jag sa det. Jag hade ingen aning om han hade en lillasyster, men det måste han haft för det hade avsedd effekt. Hans ögon gnistrade till, hela hans kroppsspråk ändrades och precis i det ögonblicket sa jag, -"PRECIS!" -"Just så arg blev jag, och lite till". 

Han insåg vad jag gjort och slappnade av lite. Vi hade kommit ut till trappuppgången. Han släppte hissen som hade kommit. Han tittade på mig, lite frågande fundersamt. Sedan sken han upp och sa, -"jag förstår vad du menar, jag ber om ursäkt". Hans utseende ändrades igen, han så yngre ut, friskare. Han t.o.m. log lite. -"Det är Ok", sa jag, "jag ber också om ursäkt".

Han tog trapporna ned, sedan vaknade jag.

---

Uppenbarligen spelar storyn inte så stor roll, utan om jag själv får psykoanalysera min dröm, något jag iof inte är professionellt kvalificerad att göra, så finns det två teman. Ett nytt, och ett gammalt.

Det nya är uppgivenheten inför ett alltmer segregerat samhället. Det gamla är ett återkommande tema som aldrig riktigt försvinner, en fundamental existentiell energi som ligger och bubblar i botten av min själ som ibland rusar upp som ilska, men som bättre kanaliserad också är upphov till kreativitet. I drömmen kom den energin upp som en urilska. Som jag antar knyter tillbaka till uppgivenheten.

Ok folks, have at it. Vad var det jag drömde om?

Nej, svenskarna är inte rasister!

Zulmay Afzali tycker att svenskar är hyvens, bara man sköter sig. Det där tyckte jag också länge, uppvuxen som en brun pojk i 60-talets Sverige. Och det är väl en inte helt oäven syn. Bara men är trevlig så blir man trevligt bemött tillbaka, lärde jag mig och det stämde oftast, men tyvärr räcker det inte alltid ända fram. På tal om trevlighet och artighet, det påminner lite om intevjun jag hörde i morse med Nazistiska Svenskarnas parti, som påpekade att de var annorlunda än traditionella nazister eftersom de skulle avvisa icke-europeer på ett artigt sätt, med flyg och så. Men det var väl trevligt.

Bilden av svenskar generellt är att de toleranta, rättvisa, förstående, snälla, solidariska och sådär lagomt mysiga att det är egentligen svårt att förstå hur en svensk ens kan göra en fluga förnär.

Sådär kände jag länge. Eller snarare, så där blev jag indoktrinerad av min omgivning att tycka, för så var den svenska självbilden ibland de jag växte upp med. Och hos de flesta svenskar skulle jag anta. Bilden varade ett tag men någonstans när jag förvandlades till en ung man så började omvärlden te sig annorlunda. En tid var det många slagsmål och jag katagoricerades som arg. Och det var jag. Trots att jag hade snälla föräldrar, snälla vänner, snälla lärare och alla var så snälla hela tiden. Eller var de det? Började jag kanske bli "överkänslig", som vissa påstod. Var det något fel på mig?

De "överdrivna motreaktionerna" kom inte över en natt.

Vad som talar emot påstående att svenskar inte är rasister, är att rasism existerar i Sverige. Det är vi många som kan vittna om. Är man på den mottagande sidan av rasismen så är det något man är alltid medveten om. Alltid. Och det har konsekvenser.

Det är en sak att vifta bort att någon följer en i affären en enstaka gång. Det är en annan sak om det händer varje gång du går in i affären. Det är en sak att bli stoppad av polisen någon gång på "rutinkontroll" när du är ute och kör bil, men det blir konstigt om du åker på en rutinkontroller 7 ggr på en månad. Det är en sak att inte begränsa sig till det som andra ser en som, men det är en annan sak att ha upplevt fysiskt våld och misshandel som ett resultat av vem du är. Och hatet. Jag kommer aldrig att glömma blicken ifrån den lilla Malmöitiska äldre damen när jag ute gick i affären med min gravida flickvän i slutet på 80-talet. Det var en blick av ren och skär avsky för att jag besudlat en vacker svensk flicka med min negerhet.

Har man någon gång blivit riktigt rädd då kan man inte styra att flykt eller fäkta reaktionen genast kommer till ytan när man hamnar i vissa situationer, eller när man hör vissa glåpord som NEGER. Det spelar liksom ingen roll om det kommer ifrån en välmenande svensk som tycker det är toppen att säga n-ordet för så har han alltid sagt och han menade inget illa. Eller, så är det någon som vill stoppa en kniv i ryggen på mig för att de tycker att jag skall "åka hem" eller dö.

Jag blev precis beskylld för överdriven politiskt korrekthet för att jag inte kan acceptera n-ordet. Igen. Så låt oss dra det. Igen. Jag var n-ordsförstående i många många år eftersom jag är uppvuxen i Sverige Men en dag tog det slut. Jag kunde inte längre. Det har ingenting med politisk korrekthet att göra. Det har med utbildning, historia, erfarenhet och känslor att göra. Jag har mött väldigt få afrikanskättade som inte känner så, och när jag gjort det har det alltid varit den enda svarta killen i X småstad -"nä, jag har ingenting emot att de kallar mig n-ordet, det betyder ju bara svart", säger den adopterade 10-åringen ifrån Gambia. Undra vem det var som lärde honom det?

På spanska betyder negro svart. Men engelskans negro och svenskans neger är utdaterade benämningar på en människa av afrikansk börd eftersom det är associerat med rasism. Istället finns de engelska och svenska motsvarigheterna black och svart. Enkelt.

Jag har slutat att använda ordet lapp. Inte för att vara politiskt korrekt, utan för att folk med samiskt ursprung uttryckt att det är en benämning med en tråkig historia som de inte gillar. Så jag lärde mig om det och ändrade mig. Efter det slutade jag även att använda ordet "midget". Inte för att vara politiskt korrekt utan för att småväxta hellre vill bli kallad just småväxta eller "short people", eller "dwarf" (vilket låter konstigt i mina öron men det här handlar inte om mig). Enkelt.

Och hur är det med rasism, existerar den? Det är fråga som förvånansvärt nog fortfarande ställs i Sverige.

Jag har en subjektiv upplevlese av rasism, som vissa vill skyla över som just subjektiv, en personlig tolkning och därmed inte ett tillräckligt starkt bevis  för dess verkliga existens. Men, eftersom jag delar min subjektiva upplevelse med många andra som inte ser europeiska ut, där allas vår individuella subjektivet befinner sig i harmoni, då förvandlas summan av ett stort antal subjektiva upplevelser till ett mönster med reella upplevelser, som dokumenterar ett beteende hos andra människor och hur de uppför sig gentemot folk som är bruna och svarta. Emot oss. Därmed är våra upplevelser bevisligen existerande, och våra motreaktioner bevisligen sunda. Det är riktiga upplevelser med riktiga känslor, med riktig smärta, med riktig frustration och riktig rädsla.

I det subjektiva erfarenhetsutbytet upplever jag en lättnad i att inse att man är faktist inte galen. Det jag inte trodde kunde hända -som hände -hände faktiskt. För det hände även min vän, min fru, min pappa, och min svarta arbetskamrat som jag normalt sett inte pratar med om sådana här saker, men när det kom upp visste han exakt vad jag talade om. Eftersom han upplevt samma sak. Han tolkade min erfarenhet på samma sätt. Eftersom våra erfarenheter är likadana. Vad är det som skall krävas för att vår kollektiva presumptivt individuella subjektivitet kan uppgraderas till erfaren observation?

Rasism existerar faktiskt, över allt, även i Sverige. Även ifrån trevliga svenskar.

Att vara utsatt för rasism är att gå igenom vanliga saker som alla går igenom i livet, men till det finns det också en liten extra nitlott som andra inte har. -"Nej tack, vi har redan tillsatt positionen." Nitlott. -"Alla bord är upptagna, på restaurangen." Nitlott. -"Lägenheten är redan uthyrd". -"Hördu, kan jag få se ditt ID, jaså bor du här, säger säkerhetsvakten när man går till sin egen lägenhet". -"Du har blivit utvald för en rutinkontroll, på flyget." Nitlott, nitlott, nitlott.

Visst, det händer alla, och långtifrån alla gånger har det med rasism att göra men det kan ha med rasism att göra, som en liten extra nitlottsbonus. Ibland är det uppenbart, ibland vet man inte. -"Intervjun gick skitbra, men jag fick inte jobbet". -"Varför då". -"Jag vet inte rikigt. De kanske hittade någon annan, eller så, ja, du vet". Nitlott.

Man skrattar till slut, rycker på axlarna, det är en del av livet. Ibland planerar man kring det, ger sig själv lite extra tid. Ibland kompenserar man med klädsel så att man inte ser för "ghetto" ut -"för det kan lätt missuppfattas". Man rättar på kepsen, ändrar på kroppsspråket, man ler, försöker att inte låtsas om att den ensamma kvinnan i hissen utstrålar rädsla och håller hårt i handväskan. Hon är rädd för mig, en medelålders tvåbarnsfar med bil och villa när vi befinner oss ett modernt företagshus. Jag har en vigselring på fingret, iPhone, blåtandslurar, ordnade kläder, jag är kortklippt, jag har ett synligt passerkort till en av företagssviterna -- ändå ser hon livrädd ut. Jag kanske bara inbillar mig. Eller så inbillar jag mig inte. Sanningen är nog den att hon är inte rädd för mig men hon är rädd för den stora svarta killen i hissen.

All rasism, liksom svensk rasism har alla de här kompenenterna och händelsförloppen. Vissa är subtila, vissa dryper av empatilöst tolkningsföreträde, andra är som ett resultat av ren okunskap. En del är ren ondska. På det stora hela kan allt samlas i ett gigantiskt postkolonialt bagage som förhoppningsvis kommer att dö ut med tiden. Tills dess kompenserar vi och åker slalom mellan siutationerna. Ibland ryter vi till lite när vi inte orkar. Men oftast så tar vi den lätta vägen, som man gör. Sådär svenskt, artigt och trevligt.

Att säga att svenskar inte är rasister är ett kontroversiellt uttalande för en del av oss. Det är lite som en skinheadkänga i huvudet, faktiskt. OK, vissa är rasister, vissa är det inte. Och visst får man mycket bättre bemötande om man "sköter sig", anpassar sig, gör sig så kulturellt svenskt bekväm som möjligt. På det stora hela dock är min subjektiva upplevelse som jag delar med många andra, min erfarna observation, att även om individuella svenskar inte alltid är rasistiska, så är Sverige defintivt ett rasistiskt samhälle. Annars hade vi inte ens pratat om det.

Tomtens Julverkstad -- tidsdokument eller bara gammal skit?

Legenden Bengt Feldreich intervjuades i Aftonbladet och tyckte så här om det "ramaskri" vilket är hur intervjuaren Martin Gustafsson valde att beskriva de protester som bragts till ytan under framför allt de senare årens jular.

Martin Gustaffsson:
Förra året blev det ramaskri när Disney bland annat klippte bort en svart docka ur sekvensen i tomteverkstaden.

Bengt Feldreich:
– Jag tycker det var lite överkänsligt. Det är ungefär som att hålla på och dra in Barna Hedenhös. Herregud, det är ju tidsdokument. Man ska inte ”rewrite the history”, säger han.

Jag hör ofta detta argument om "tidsdokument". Det enda jag vet om det argumentet är att det inte alls inspirerar mig till att sättta min afrikanskättade dotter framför dumburken för att se sådant som jag själv anser bör förvisas till arkiven. Varför känner jag annorlunda än Bengt?

Under 30-talet jular tittade jag okritiskt på Kalle utan att analysera det något djupare. Betyder det att jag nu helt plötsligt förvandlats till en politiskt korrekt frenetisk förbudsivrande människa som vill beröva oskyldiga svenskar på deras "kulturarv", som vissa vill kalla det. Nej, jag ser det inte så.

Mitt perspektiv är så här. Låt mig börja med att säga att till skillnad ifrån många av mina vänner och bekanta är i det närmsta helt emot censur. Så att klippa i Tomtens Julverkstad tycker jag inte man skall behöva göra. Jag tycker däremot inte att man behöver bör sända segmentet alls. Om ett tidsdokumentet är just tidsenligt och har spelat ut sin roll, känner jag att man kan helt enkelt hoppa över det som blivit för gammaldags och visa ett ett annat segment. Det handlar inte om censur, det handlar om urval. Det finns hur mycket som helst gammalt som vi ratat eftersom det inte håller för tidens tand, så det är väl inte så mycket med det.

Vad gäller "Kalle" så var jag helt hemmablind tills för tiotalet år sedan efter att ha jag tagit en paus ifrån svenskt traditionellt julfirande en 5-6 år. Detta specifika året beslöt jag mig för att lite nostalgiskt ladda ner Tomtens Julverkstad för att fixa lite svenskt julmys. Oj, vilken chock jag fick. Det var som om jag såg programmet för första gången och nu med helt nya ögon. Vad är det jag tittat på i alla år, undrade jag för mig själv. Barndomsmagin var helt borta när jag såg det som vuxen några dagar före jul efter en tid i en mycket mer multi-kulturellt och framför allt mycket mer multi-kulturellt utbildad miljö, San Francisco Bay Area i Kalifornien. Det var inte alls som i den svenska soffan däst av vörtbröd med svensk julskinka och den starka goda norrländska senapen, grönkålen, prinskorvarna, och glöggen.

Trots att allt detta stereotypa i Tomtens Julverkstad; 1800-tals rishattskineserna, de svarta apbarnmänniskorna med påmålade leenden och den stereotypa judefarbrodern med jättenäsa. Trots att jag kände igen alla figurerna hade jag aldrig analyserat vad det var vad jag tittat på i alla dessa år. Den kosackdansande skäggprydda dockan i kepa hade jag överhuvudtaget aldrig registrerat som en judisk stereotyp innan.

Hur är detta möjligt?

Det var en chockerande insikt konstatera att mitt medvetande inte hade någon som helst information om detta innan. Det var helt blankt. Det var en vikigt livslektion att inse  vilka trick hjärnan kan spela på en. Det är alltså möjligt för en person att i 30 år se på något gång på gång på gång på gång men ändå inte se det. Fascinerande. Men har man sett det en gång kan inte bli osett och nu kommer det att för alltid sticka i ögonen på mig.

Den stora frågan är, vad är det mer vi inte ser som vi tittar på regelbundet?

Anledning till min hemmablindhet är förståss att jag aldrig utbildats i rasistisk stereotyp historia och inte heller identifierade mig som brun eller svart som barn när dessa minnen etsadedes in a minnesbalken. Mina förebilder var idel av europeisk börd. Dartanjang och Alias Smith and Jones karaktärerna var två favoriter ifrån TV. Mina favoritserietidningshjätar var Fantomen och Tarzan, två olika vita snubbar som bodde ibland en hoper mörka människor, motsvarigheten till Astrids kurredutter med  bastkjolar och som inte kunde prata ordentligt . Kuredutterna var alltid rädda och blev ofta hjältpa av den starke vite mannen som tydligen kunde hantera djungelns alla farligheter mycket bättre än "infödingarna" själva. Jag såg inget ologiskt i det alls. Och naturligtvis identifierade mig med Tarzan och Fantomen snarare än med afrikanerna. Kreegah Bundolo!

Så vad är det hos mig som ändrats genom åren, som gjorde att jag såg "Kalle" med annorlunda ögon Det är nog många små förändringar genom åren, men just vid den tiden bodde jag i Lakeshoredistriktet i Oakland, Kalifornien, mittemot en judisk restaurang där jag åt varje vecka, ofta med Rabbiner och ortodoxa Judar runtomkring mig. Innan det hade jag bott med "room mates" med japansk bakgrund som gav mig perspektiv som jag aldrig lagt märke till innan vad gäller asiatiska stereotyper och rasism. Eftersom Oakland är en stad med många svarta amerikaner befann jag mig ofta i sammhang där svarta är i majoritet. Det fick mig att gradeligen ändra min inställning till vad som är "normalt". Normalt för mig innan var att jag var i minoritet. Jag bodde även i det mest lesbisktäta området i hela USA som ytterligare ändrade på min uppfattning på vad som är norm i hur människor ser ut och presenterar sig själva för omvärlden, och hur familjer ser ut.

Det är stor skillnad på att tro att man vet vad man tycker om andra människogrupper tills man gnuggar armbågar med dem dagligen på fiket, i affären, på gatan. Det ändrar på ens perspektiv något fundamentalt. Hur många svarta familjer hänger Bengt med dagligen?

För mig handlar det här samtalet väldigt lite om att vända in och ut på sig för att vara PK för sakens egen skull som kritiker ofta påpekar. För mig personligen handlar det om en gradvis personlig evolvering och att man anpassar sig till den verklighet man befinner sig i. Att man visar normalt hänsyn och utvecklar en smula lyhörd till de som är runtomkring en. Man behöver inte älska "rap musik" eller vad som uppfattas som "svart kultur" för att kunna öppna dörren åt en svart äldre dam. Du behöver inte sympatisera med judisk religion eller Israels politik för att dra i dig en kanongod falafel på ett fik, och du behöver inte ens förstå homosexuell livsstil för att le åt din granne som är butch. Men chansen är att om du har gårdsfest att du väljer bort sådant som är degraderande emot dina grannars livsstil, kultur, eller religion. Det är inte att vara politiskt korrekt eller censurera sig själv, det är att ta till vanligt mänsklig hänsyn?

Jag visade Santa's Workshop segmentet för min fru som är svart amerikanska några år senare och hon bara stirrade. - "What is this?" frågade hon lite forcerat. - "It's Swedish tradition", sa jag. - "It's old and racist", konstaterade hon då. Ja, det var ju lite svårt att säga emot och ännu svårare att förklara traditionen och svenskars vurmeri för detta med någon som helst slags trovärdighet.

Bengts förklaring att svensken vill hålla kvar i det som man kommer ihåg i en ständigt föränderlig värld är ingen bra förklaring för den som har icke-vit bakgrund när det som visas är otidsenligt och rasistiskt. Anledningen är att the "good old days" inte alltid var så "good" för de flesta icke-europeer och vi delar helt enkelt inte nostalgin med samma tårögdhet eftersom vi svarta knappt behandlades som människor innan 60-talet.

När Santa's Workshop sändes på 30-talet kunde svarta knappt rösta. Officiellt hade svarta fått rösträtt redan på slutet 1900-talet, men lokallagar som krävde avgifter för att ta ett lästest innan svarta kunde rösta höll så många som 97% av den svarta ifrån röstningslokalerna ända in på 1940-talet. I andra stater var man mindre subtila och där hotade man helt enkelt de svarta till livet om de var "uppstudsiga" nog att försöka rösta. Som ett resultat började svarta amerikaner i Södern bilda beväpnande medborgargarden som skyddade de som ville rösta, vilket snabbt stävjades med att de lokala myndigheterna införde antivapenlager och arresterade energiskt alla svarta som använde den federalt skyddade rätten att skydda sitt eget liv. De vita kunde förståss fortsätta att vara öppet beväpnade för även om lagen gällde för alla, så gavs de vita amerikanerna undantag av den lokala Sheriffen.

Bengt har sitt historiska perspektiv, och jag har mitt. 

Eftersom jag personligen inte sympatiserar med tanken att saker skall cencureras tycker jag det är självklart att programmet kan visas i undervisande och historiskt syfte med skäliga kommentarer som förklarar kontexten, men att fortsätta att visa Tomtens Julverkstad och annat förlegat material i underhållande syfte legitimerar och normaliserar dessa tidsdokuments förlegade värderingar.

Magin är som sagt borta för många av oss och för en allt större del av befolkningen, allteftersom vi alla lär oss mer om oss själva, vår historia och hur vi förhåller oss till varandra. Och allteftersom vi återuppfinner oss själva och om-identifierar oss utifrån nya insikter. I denna evolutionen är det långt ifrån självklart att svarta, asiatiska och judiska svenskar, och andre evolverade människor, vill fortsätta att anamma förlegade traditioner på bästa sändningstid, inte ens vi som växt upp med det.

Bort med skiten bara, in med något nytt.

Negerordstraditionalisten

Negerordstraditionalisten är ett vanligt släkte i landet Sverige där de utmärks genom att de inte har ett uns av rasism flytande i sina ådror. I de enstaka fall då en smula rasism kanske ändå existerar så är negerordstraditionalisten hur som helst antagligen bra mycket mindre rasistisk än den genomsnittliga svensken. I själva verket existerar rasism knappt i Sverige eftersom just svenskar är av tradition väldigt snälla människor helt enkelt, vilket bl. a utmärks av att hur många utlänningar som "tillåts få komma hit".

Negerordstradionalisterna är så milda till sinnet och orasistiska att de kan friskt använda sig av vilka uttryck som helst, och göra anspeglingar till vad som helst vad gäller personer av annan kulturell eller nationell härkomst än de själva, eftersom negerordstradionalisternas själar är lite ädlare än andra människors. Vilket framgår av det speciellt orasistiska sätt som just negerordstradtionalisterna säger, t ex "negerboll" (vilket vem som helst borde fatta att det ju för fan inte alls rasistiskt, ju). 

"Neger", är bara ett ord liksom och betyder förresten bara svart, det vet ju alla. Så vad är problemet? "Nigger", kan man ju förstå, det låter ju lite mer rasistiskt men å andra sidan så kallar "de" sig ju själva för "nigger", det kan man se på TV och höra i "deras" rapmusik, så de får väl skylla sig själva i så fall..  Trots det, så säger Negerordstradionalisten sällan "nigger" utom möjligtvis i undantagsfall om negerordstradionalisten blir förbannad på en "neger". Men det har ju ingenting med rasism att göra utan för att de är förbannade. Är det kanske politiskt inkorrekt att bli arg nu också?

Hur känner man i övrigt igen en negerordstraditionalist? Förutom den icke-rasistiska glorian som lyser ett par centimeter ovanför deras hjässa så hänvisar de ofta till en "negerkompis" som inte hade någonting emot att bli kallad "neger" när de var yngre. "Negerkompisen", är inte sällan en person adopterad ifrån ett afrikanskt land uppvuxen i en svensk småstad till vita svenska föräldrar och var den enda afrikaättade personen i det lokala samhället.  "Negerkompisen", minns negerordstradionalisten varmt, kunde både vräka i sig negerbollar och skämta om att strypa en neger när han tog en skit, minsann, och inte fan lipade han för det och tyckte synd om sig själv som ”negrerna” gör idag. Negerordstraditionalisten blev dessutom tilltalad som "svenne" flera gånger av "negerkompisen", och negerordstradionalisten kontrade då tillbaka med "du då, din djävla neger" och så skrattade de hjärtligt tillsammans, samtidigt som en solens stråle bröt sig igenom molntäcket och lyste upp deras harmoniska orasistiska lycka.

Negerordstradionalisten kan även flankeras av en polare med arv ifrån Finland som inte alls blir upprörd över att någon vill fika med "finska pinnar", fotbollskompisen ifrån Serbien som själv kallar sig blatte, snubben ifrån Irak som förvisso blev förbannad när han hörde "sandneger" för första gången, men som nu skämtar om det själv och skriker svennebanan tillbaka. Samt tjejen som jobbar i affären som nog är adopterad ifrån Korea eller nå't, som garvar åt sucki-sucki fucki-fucki skämt.

I negerordstradionalistens värld är det egentligen bara allas djävliga gnällighet som hindrar den underliggande idylliska rasharmonin som existerar inom honom eller henne att spridas till andra för att sedan dominera det skandinaviska landskapet. Om alla i själva verket kunde vara lite mer som negerordstradionalisterna skulle jorden nog vara ett litet bättre ställe att leva på.

På sistone, förståss, har även negerordstradionalisterna börjat tycka att det är lite väl mycket tjafs. Va' fan, det är ju nästan att man förstår ju de i SD alltså, vi svenskar måste ju också få uttrycka oss. Det är väl inget fel på "negrer" och "svartskallar" så länge de inte gnäller eller skall hålla på och ändra på allting hela tiden. Här i Sverige så är vi förvisso helt orasistiska men framför allt så är vi SVENSKA.

Rasism, i nationens intresse

Hittade denna pärla till avhandling som även om den inte handlar om afrosvenskar kan utgöra en bra referens när man diskuterar ämnen som identitet, Sverige som post-kolonial nation och den betydelse det har i hur minoritetsidentiteter behandlats i det publika rummet och pressen.

Skriften heter "Att representera och representeras" (Anna-Lill Ledman), och handlar om hur samiska kvinnor beskrivits i svensk och samisk press mellan 1966-2006.

Ifrån inledningen:

"I Sverige problematiseras sällan frågor kring kolonialism,eftersom landet inte, i jämförelse med andra länder, anses ha varit någon framgångsrik aktör på den internationella koloniala arenan. Själva definitionen av svenskhet bygger på tankar kring rättvisa, frihet och mänsklighet, vilket gör det svårt att acceptera skildringar av ett kolonialt förflutet och en historia av förtryck, och kolonialismen har istället definierats som något som skett utanför Sveriges gränser. Även om Sveriges inspel på en internationell, kolonial skådeplats varit perifer, har landet ändå påverkats av västerländsk, europeisk identitetskonstruktion som i sin tur influerats av koloniala och imperialistiska mönster"

Detta är något det sällan talas om, Sverige som post-kolonial nation med en europeisk identitetskonstruktion [...] som influerats av imperialistiska mönster.

Det låter väldigt lång bort irån den identitet svenskar ofta själva har, där "själva definitionen av svenskhet bygger på tankar kring rättvisa, frihet och mänsklighet".

Många svenskar, jag själv inkluderad, tyckte långt in i mitt vuxna liv att Sverige trots en hel del negativa rasistrelaterade upplevelser som yngre, nog var det 'bästa' mest 'fantastiska' mest 'rättvisa' landet i världen. Nu är det ju svårt att avgöra på någon slags rättviseskala kanske, men nog känner jag mig nu senare lite som ett misshandlat barn som glömde bort örfilarna. Med backspegelns klarhet står det klart för mig att anledningen till det var att jag hade mycket av min identitet uppsnurrad i min svenskhet. Att kritisera Sverige var därför att kritisera mig själv, min egen existens. Det beror kanske oxå på att jag flyttade till USA under en då det kändes mycket viktigt att hålla fast vid den svenska identiteten eftersom det land USA hade utvecklats till efter 9/11 mer liknade en fasciststat än det "friaste landet i världen". Sverige kändes i jämförelse som ett drömland.

Men det varade inte länge och snart började Sverige till min ypperliga förvåning följa i USAs fotspår med att jaga terrorister, lyssna på folks telefonsamtal, spela in internettrafik och begå andra övergrepp i "nationens intresse". Plötsligt gjorde sig örfilarna påminda. Att övergrepp emot den heliga demokratin inte var något nytt och snarare en utångspunkt än ett undantag var något som snabbt förankrades av icke sanerade versioner av historisk och politiska information jag började upptäcka. Den enda anledningen till att jag aldrig upptäckt sådan information tidigare var för att jag inte tittat efter den (och varför skulle jag det, Sverige var ju det 'bästa' mest 'rättvisa' landet i världen)...

Ett politiskt, historiskt och konspiratoriskt intresse slog rot och jag plöjde igenom en hel del litteraur, dokumentärer och artiklar. Jag har ingen universitetsutbildning så det kan hända att jag missat en del som yngre, men ju mer jag grävde desto mer realistisk kändes min nya bild av Sveriges där ämnen som tidigare saknat förklaring blev självklara och jag började se den historia jag trodde jag kände till i ett helt nytt ljus. Det nya Sverige som växte fram ändrades ifrån min barndoms idealiserade bild till den av en motsvarande småalkande hustrumisshandlare som vänsterprasslade på sidan, ljög för släkten och skyllde blåmärkena på kapitalismen eller socialismen, beroende på vem man frågade. Jag började kunna dra direkta paraleller med vad jag upplevt tidigare och vad som händer i nutid genom att jag sprang på och och fortfarande springer på en överväldigande mängd av information som helt enkelt inte lärs ut i den svenska grundskolan, eller ens talas om i allmänhet. Det är fascinerande för mig hur mycket energi svensk politik och press spenderar på att ondgöra sig över orättvisor i världen men totalt ignorerar våra egna fläskiga skandaler med kort minne.

Jag insåg att jag under många år befunnit mig i någon slags svensk 60-70-tals solidarietsdemokratisk ideologibubbla där jag på djupet trodde på det mesta av den propaganda jag lärt mig under min uppväxt och alltid försvarat med näbbar och klor. Inte för att jag kunde backa upp det med fakta utan för att det var allt jag visste och aldrig haft någon anledning att någonsin betvivla.

I mitt grävandet lärde mig bl a att min morfar Kurt Allan Lundin var med i Sveriges Nazistiska frivilligarme och innan dess att en sådan arme ens fanns. Och inte mindre viktigt att den tilläts finnas till av den svenska staten. Waow. Jag delade med mig av detta till min familj men  i traditionellt svenskt sopa under mattan maner hörde jag i princip ingenting annat än en kort kommentar ifrån en av mina bröder. Ingenting av mina kusiner. Helt otroligt att ingen hade något att säga. Att Kurts 4 döttrar varav en är min mamma inte vill prata om det kan jag till en viss del förstå, men om detta ändå ganska omvälvande ämne någonsin kommenterades i övrigt så var det inte ett samtal som jag någonsin fick höra talas om. Det är ju inte ett ämne man vill öppna med på släktträffen kanske, men att inte ens ett enda knyst hördes är lite märkligt? Det är kanske något jag bör ta upp igen, röra om lite i nazistgrytan och se vem som har fladdermöss i garderoben. Om det stämmer såsom jag misstänker att min familjs attityd till den egna familjehistorien hellre glöms bort än diskuteras öppet, är det kanske inte så konstigt att andra mer allvarliga ämnen anses vara tabu i samhället i stort och också vill glömmas bort.

Min kärlek till min familj eller mitt mödernesland har dock inte förlorats för det, men en djup skepsis till i princip allt som jag lärt mig och inte lärt mig dominerar nu min generella inställning till ämnen som framför allt har med politik och historia att göra. Det vi lärde oss i skolan som 'olagliga' 'odemokratiska' 'osolidariska' metoder som begicks av diktaturer, bananrepubliker och imperialiststater hade under alla dessa år varit allra högst levande aktiviteter rätt under näsan på både min egen, min mammas och morföräldrars generation hemma i kära lagoma Svedala.

Vare sig om man nu känner igen sig i den där "lurade" känslan eller inte, om man åtminstone kan förstå den utgångspunkten innan den mer kompletterande insikten nådde mig, så kan man också förstå den utgångspunkt många svenskar har när det diskuteras "svenska" ämnen och varför det ofta blir mycket känsligt väldigt snabbt. Det är för att diskussioner om identitet, svenskhet, kultur och tradition leder till frågor om vad som kan tolkas som en slags svensk "existentialism", alltså inte den filosofiska disciplinen utan den medvetandegrund på vars ens identitet vilar . Det kan låta både självklart och befängt beroende på vem man är. Oavsett hur man ställer sig till det påståendet står det iaf klart för mig personligen att vissa svenskar som ätit pepparkaksgubbar och n-bollar i hela sitt liv, samtidigt som de läst Tintin i Kongo och diggat Pippis pappa i Söderhavet, utan att för den delen nödvändigtvis tyckt särdeles illa om eller ens ha tänkt på människor som är svarta och bruna, så kan det utifrån deras perspektiv tolkas som ett enormt övergrepp emot den egna historia om nu någon vill ta bort det man höll av som barn. Det är som om någon vill censurera ens egen barndom, ens egen bakgrund.

Efter mina egna kompletterande insikter om Sverige och internationell politik i allmänhet kan jag kan i ärlighetens namn förstå det, eftersom jag vet hur det är att vara nästintill sekteristisk lojal emot någonting utan att egenligen förstå varför och tolka världen utifrån ett filter som jag först inte ens kunde inse var skilt ifrån mig själv. Detta trots att jag identiferar mig som multikulturell, är en individ som bott och arbetat i flera länder och som talar flera språk, som har vänner ifrån olika religioner och nationer och är i övrigt hyfsat kulturellt och internationellt erfaren. Hur svårt är det då inte för någon som identifierar sig som "etnisk svensk" (vad det nu än betyder) som sällan eller aldrig har rest utanför Sverige, som aldrig umgås över kultur eller språkgränser och som tycker att Sverige är det bästa landet sedan 'skivat bröd' (för att direktöversätta det amerikanska uttrycket). En människa som utifrån sin egna svenskt "existentiella" tolkning inte ser någon konflikt i att den egna svenskheten är föga nationalistisk, baserad på amerikanska seriesnuttar kring Jul, belgiska serietidningar och bakverk som domineras av en produkt som är importerad (choklad).

Nu har ju jag själv gjort allt det där, ätit chokladbakverk och läst serietidningar. Men jag och många andra reagerar annorlunda på den nyliga utvecklingen. Vi ser den som positiv eftersom ett identitetssökande är en integrerad del i livet för alla som inte tolkas som "vanliga svenskar, där hur svensk man än är eller känner sig, så är man inte "vanlig" när man är brun eller svart i de flestas ögon.

Vilket leder oss tillbaka till samerna. Trots att samerna vandrade in i Europa och senare till de områden där de traditionellt bott i flera tusen år, långt innan de germanska folkslagen drog norr, så räknas inte samerna som "vanliga svenskar" heller. Samerna och språket samiska blev i själva verket inte officellt erkända som minoritetsbefolking och språk i Sverige föränns år 2000. Jag minns inga rubriker ifrån den tiden och visste inte om det tills idag när jag läste om det på samirights.org (en samisk intressewebbsida).

Hur länge har inte USA, Kanada, Australien och andra länder arbetat med sin skuld gentemot ursprungsbefolkningar i deras respektive områden och öppet fört samtal om sitt brutala arv. Oavsett om man anser att det gjorts med framgång eller inte så existerar åtminstone ett samtal. I Sverige har vi knappt börjat ens utanför de egna direkta intressegrupperna. På samma webbsida ovan kan vi lära oss att olika samekommiteer och samfund som satts till av regeringen ofta inte haft en enda person med samiskt ursrpung med. När samer fanns med var de i minoritet. Man kan verkligen fråga sig hur väl sådana konstellationer och de beslut som fattades i samernas sak representerade samiska intressen.

Generellt verkar det inte finnas någon politisk eller samhällelig vilja att öppet tala om dessa ämnen eller att till exempel dra svenska nationalikoners anti-semitiska byk ut i öppenheteten. Det är ingen som vill tala om den svenska rashygienen på 20-30 talet.  Dokumentären om familjen Bonniers för ett par år sedan var intressant men också väldigt överslätande vad gällde anti-semitismen för att inte  trampa på känsliga svenska tår.

Så länge dessa ämnen förblir okända och ignorerade kommer det att existera en större än nödvändigt brist på empati och socialt ansvar ifrån de som kallar sig för (men inte är) "etniska svenskar" och andra som sympatiserar eller flörtar med den numer i stort sett rumsrena xenofobin, i ämen som behandlar ursprung och identiet. För att ändra på sådana attityder och trender måste hela det det svenska folkmedvetandet evolvera och först då kommer samtalet om ursprung, hänsyn och empati sluta att fokusera på bakverk och huruvida pepparkakor skall bakas i hjärt, bock, eller gubbform. Istället kommer samtalen att handla om medmänniskor, känslor och tillhörighet oavsett vilken färg man har på sitt skinn eller huruvida skulten är berikad med krulligt, vågigt eller rakt hår.

Vit, Brun, Svart och Afro

Minnen av ursprung, färg, ras och klass

Som uppvuxen i Sverige med en vit svensk mamma och en svart amerikansk pappa så har jag oftast identiferat mig som en ”brun svensk”. En enkel opretentiös beskrivning av hur jag såg mig själv. Brun och svensk. Ordningen är inte helt oviktig, för nog var jag brun först och svensk i andra hand. Det är svårt att smälta in i ett land som Sverige när man har brunt krulligt hår och en jämn solbränna. Således brun först. Folk som såg mig tänkte ju inte i första hand där går en svensk pojke! De tänkte nog; där går en brun pojke och han verkar vara svensk.

Vilken bra svenska du pratar? Var kommer du ifrån då? Jo, men jag menar var kommer du ifrån.

När jag frågade min mamma när jag var mycket liten varför jag var brun så förklarade hon att jag var ”mulatt”, vilket då ansågs vara en passande beskrivning (en term som sedermera förpassats till arkiven). I ett försök att identifiera mig själv och för att undvika jobbiga följdfrågor när jag träffade nya människor så  började jag därför jag presentera mig med: ”Hej, jag heter Peter och jag är Malutt”.... och om de fortfarande såg frågande ut kunde jag lägga till den biologiska förklaringen att ”min pappa är ifrån amerika och har svarta frön och min mamma har vita ägg, därför är jag brun”. Det svenska 70-talets öppenhet inför sexualitet i aktion. Efter det kom det sällan några fler frågor.

Sedermera blev det ”brun” istället för ”malutt”, det kändes mer naturligt.

Under min uppväxt identifierade jag mig med andra bruna människor både med afrikanskt och indiskt arv, men de flesta av mina vänner såg inte ut som jag och det var aldrig några problem med dem.  Men häckel ifrån andra ledde till Malcolm X, Eldrige Cleaver och Stokely Carmichael (Svarta Pantrarna) böcker som fanns i min mammas bibliotek. Det var som en liten metamorfos och ett slags ”svart” medvetande började komma över mig, speciellt som mycket av detta utspelade sig i Oakland där min pappa växte upp. Men jag var fortfarande ”brun svensk”. 

Ifrån 15 års ålder och som hyfsad basketspelare blev det helt plötsligt en fördel att vara brun. Det var lite coolt, t.o.m. Om vi spelade utanför stan fick jag ibland skriva autografer. Det var kanske spännande för småkillarna i mindre samhällen att träffa en riktig brun basketspelare precis som på TV. Eller nå't.

Som 19-åring flyttade jag till USA direkt ifrån en svensk medeklassförort in i djupaste East Oakland i Kalifornien under 80-talets crack-era, när Oakland toppade mordstatistiken i USA. En helt ny värld öppnades och jag fick snabbt lära mig hur det var att vara ”svart”. Främst ifrån andra svarta amerikaner. ”Brother”, ”blood”, ”nigger” - ”what’s up?” ”Whe’ u from man?”, ”Switzerland?”. “I have a brother who lived in Germany in the military”. “Sweden”. “Ya’ll got som fiiiine women over there, ain’t ya”.

Det positiva var det omedelbara accepterandet av andra svarta och det kändes helt underbat att kunna smälta in i mängden för första gången i mitt liv. Det kändes bra att vara svart. Men trots det och utan det bagage som kommer sig utav att växa upp i ett område som är fyllt av droger, dålig utbildning och kriminalitet, och som välrest och mångspråkig, hade jag i slutändan mycket svårt att identifera mig med vad jag uppfattade som ”svarta amerikaner”.

Vad jag insåg senare var att jag, min brunhet och eventuella svarthet till trots, bar på ett slags ”vitt rikt privilegie”. Inte rikt på pengar i mitt fall, utan rikt på kultur och erfarenheter. Jag gick jag på i ullstrumporna och höll mig inte inom de osynliga rasgränser som fattiga svarta i många  fall målade upp för sig själva och aldrig klev utanför eftersom de inte hade de sociala verktyg som krävdes. Min ljusare hy, mångspråkighet och exotism spelade säkert en roll att jag accepterades av andra icke-svarta amerikaner och tilläts kliva inför deras osynliga grind. Bara att vara Europe var en stor fjäder i hatten och att vara ifrån Sverige var ”fantastiskt” för liberala San Francisco Bay Area bor –”why did you leave”?, kunde de fråga. Jag kände mig då manad att inte bara måla upp Sverige som en slags utopi där alla är snygga, vältränade och har fri sjukvård, och delade med mig av rasistiska erfarenheter, talade om mångkulturalism och dess problem och förklarade hur amerikaniserat Sverige är. Men ganska stolt var jag nog.

Efter ett överlag vänligt mottagande i det amerikanska samhället och där jag säkrade ett jobb som servitör på ett internationellt hotell efter 5 veckor som diskplockare, den svarta snubben som rekommenderade jobbet till mig hade varit diskplockare i 5 år, så började jag tänka, vad är det för fel med de svarta amerikanerna. Varför kunde de inte ”rycka upp sig”.  Jag lärde mig många år senare att jag kritiserade svarta amerikaner precis på samma sätt som andra icke-svarta amerikaner som hade lyckats i livet, där den amerikanska "Pull YourSelf Up Through Your Boot Straps” mentaliteten är helgad. Det var ju så enkelt för mig, varför kunde de inte göra likadant. Jag hade fortfarande mycket att lära om insitutionell och historisk rasism.

Jag började bli alltmer deprimerad av Oakland för det var inte roligt att vara svart längre och det kändes verkligen inte som hemma. Vad jag förstod senare var att det jag då tolkade som svart och vitt i själva verket var klasskillnad. Som lägre medeklassvensk utan några speciella pengar hade jag aldrig identifierat mig som ”rik”. Vi hade bott i lägenhet på Hisingen under min barndom och ganska myligen flyttat in ett radhus i Landvetter, en villaförort till Göteborg. Jag hade aldrig haft moped, vi hade inget lantställe och åkte inte på några dyra semestrar. Någonstans här slutade jag aktiv att vara ”svart” eller "brun", nu ville jag bara vara svensk. En svensk som dock "råkade" var brun och som ”råkade” ha en svart pappa, men ändock en svensk.

Jag sökte upp andra svenskar och umgicks uteslutande med dem som en slags metropolisk världeresenär på min egna om än nya hemmaplan. Där umgicks jag som unga svenskar gör utomlands med festande, beachliv, skidsemestrar och mer festande. Men när festen var över slutade jag att vara svensk och åkte hem till ”svarta” Oakland och till min gammeldags farmor ifrån Louisana och åt fried catfish och greens, plockade upp skräp ifrån gräsmattan, passerade blommorna som lagts ut till någon som skjutits ner ett block ifrån farmors hus och undvek crackheadsen som hängde utanför Liquorstoren när jag väntade på bussen för att åka till jobbet. Det var jobbigt att vara svart i veckorna, men det var kul att vara svensk på helgen.

Väl tillbaka i Sverige igen så försvann "den svenska känslan". Jag kände mig inte ens brun längre. I svensk miljö blev jag omedelbart ”svart”. Med en ny stolthet och en känsla av tillhörande något större än jag själv blev det en period av nolltolerans gentemot n-ordet och rasism. Jag var en mycket arg ung man som KRÄVDE respekt och med taggarna utåt tolkade jag allt som rasistiskt vilket provocerade fram många konfrontationer där jag tidigare använt mig av min multi-kulturella diplomati genom att förstå att de menade ju inte något illa, de visste ju inte bättre. Men nu ville jag personligen straffa de som inte visste hur de skulle uppföra sig gentemot mig och sådana som såg ut som jag. Med hela Oakland i ryggen ville jag hämnas för ett helt liv av oförätter och orättvisor. Men det funkade inte så bra.

Med tiden softade jag ner mig men slutade inte att vara ”svart”, men nu mer på insidan än på utsidan. Jag känner mig fortfarande ”brun” tillsammans med andra svenska ”bruna” barndomskompisar men identifierar mig idag som vuxen, som”svart”. En stor del i det hänger ihop med att jag nu bor i USA. Lustigt nog som ingift i en familj med rötter i Uganda är jag den vitaste familjemedlemmen :) One Love!

 P.S. Nyligen blev jag ”afro-svensk”, vilket känns helt OK det med.

"Menar du att du blir upprörd om någon säger negerboll"

Ifrån en ytterligare Facebook interaktion

Facebook kommentar:

"Förstår inte varför nån skulle ta illa upp av ordet negerboll... isåfall har dom egna problem dom borde ta hand om istället för att vilja få lite exponering i nån tidning eller liknande."

Mitt svar (kanske inte mitt mest pedagogiska svar, men jag trumpnade till):

Ja du, vilken psykologisk insikt du verkar ha vad gäller bruna och svarta svenskars sinne. Det vore väl käckt om du kunde vara språkrör för oss som är bruna och svarta eftersom vi inte vet vad vi själva vill och bara är ute efter uppmärksamhet.

För någon uppmärksamhet fick vi ju knappast när vi växte upp. Förutom då av raggarna som jagade mig hem ifrån skolan under två års tid för att de ville bonka negerdjälven, de övriga ständiga negerdjävleskommentarerna, uppmaningen att åka "hem", jag vet inte till vad, något fiktivt negerland kanske. Eller min favorit ifrån min kapten i lumpen när jag tjänade mitt land, som högst medvetet och respektlöst gentemot en hel kontinent använde ordet neger i negativ mening när han talade om afrikanska soldater. Eller när han tillät andra soldater att säga neger till mig när det hettade till, utan åtgärd (å andra sidan tillät han mig att slå den andre killen på käften, så det var ju iof rättvist.). Synd bara för de "negrerna" som inte kunde ta för sig...

Du vet, det funkar inte så bra för bruna och svarta svenskar att å ena sidan bli kallad för negerdjävel och negerhora för att sedan helt släppa den både historiska och omedelbara negativiteten i den benämingen som uppfunnits av europeiska människor och helt glatt gå och fika på en "negerboll". Det är inte heller så kul när man har barn och läser om finurliga Emil, starka Pippi, och obstinata Lotta och om prinsessor med långt hår men där varje bild av "negrer" är som en hoper hjälplösa kuredutter, en slags barnmänniskor som inte klarar sig utan Pippis pappa. Eller som den tokroliga svarta pickaninnydockan i Tomtens Julverkstad som säger "Mami" med skrovlig röst men där den blonda dockan i kontrast är blond, söt, och säger Mommy "med den ljuvaste lilla stämma.

Det finns alltså ett postkolonialt bildspråk vars tradition Sverige också förvaltar som inte ens jag själv var medveten om förräns jag flyttade ifrån Sverige och började tala om svenska traditioner och minnen med folk som inte är ifrån Sverige. Människor som inte tycker det är självklart att choklad kan beskrivas som ”neger” eller att kineser skall återges som på de svenska Kinapuffarna. Detta stereotypa bildspråk har sitt ursprung i USA och kom till under en tid då svarta inte ens kunde använda samma toalett som en vit människa under de amerikanska Jim Crow lagarna som inte försvann förräns 1965. Efter andra världskriget demoniserades Japaner som gula och fula människor med stora tänder och det satt i under vietnamkriget likväl. Ungefär som Islamister beskrivs idag med bombturbaner och som notoriska kvinnohatare. Dessa rasistiska symboler har sedermera övergetts i USA till folk med afrikansk och asiatisk börds lättnad. Muslimerna kämpar fortfarande. Hur är det att ständligt bli missrepresenterad? En bra jämförelse kanske kan vara att som en vit tysk ständigt behöva bli associerad som nazist. Som lite kuriosa kan nämnas att den sista tvångssteriliseringen av en Samisk kvinna begicks 1967 som en del i en etnisk rensning i Norden, så det är inte så att vi i Norden är oskyldiga till historisk och brutal rasism.

Så vad menas det med "ett postkolonialt bildspråk", och uttryck som "vit normavitet" och andra akademiskt klingande dängor. Som ett exempel på vit normativitet låt oss tala om hår. För en lite tjej som växer upp, en "negerunge" som hon kanske skulle beskrivas av dig och andra (min dotter), hennes bild av vad som är vackert, likt många andra småtjejer, är långt hår. Redan nu vid 4 års ålder gråter hon ofta och är upprörd över att hon inte har samma vackra "prinsesshår" som hennes kinesiska, indiska och europeiska kamrater (vi bor i Norra Kalifornien i ett av de mest multikulturellt koncenterade områdena i USA). Nästan varje kväll när hon tar av sig sin tröja drar hon den över huvudet, låter hon tröjan sitta kvar så att den hänger "som hår", och frågar sedan upprepat, uppmanat bekräftande, "titta vilket vackert lång hår jag har pappa". Det kan låta som en liten grej och hade kanske varit det om det hänt några gånger. Men det är nästan varje dag i snart ett halvår och det är hjärtskärande som förälder. Visst, det kommer att gå över, men just vetskapen om att hon gör detta för att hon inte ser sitt eget hår som vackert för att det har en annan karaktär är tråkigt. Sorligt, t.o.m

Även den svarta Disneyprinsessan har långt böljande hår. För att få ett sådant hår när man är av afrikansk börd får man antingen shocka det med kemikalier (straight perm) och eller använda s.k. "hot combs", värma upp håret och lösa upp krullorna med med hjälp av vaselinliknande hårprodukt, vilket tar flera timmar om dagen (vilket min farmors generation gjorde regelbundet för att inte se för mycket ut som "negrer"). Det är en tradition som pågår än idag världen över, framför allt i södra USA. M.a.o. svarta människors naturliga utseende ses som alltför "kurreduttit", primitivt och "outbildat". Svarta kvinnor spenderar hundratals, ibland tusentals dollar i månaden för att dölja sitt afrikanska hår. En perm kostar ca $500 gången och många går varje vecka och fixar håret.

Så där har du "neger" associationen för en kulturellt svensk människa av delvis (amerikansk) afrikansk börd. En annan åsikt än din egen. Vilken tycker du skall befrämjas? Ditt eget påstående där du redan beslutat för oss vad vi tycker och att vi själva skall tampas med "våra problem"? Eller finns det utrymme för andra åsikter?

Du har dock rätt i att vi har problem. Tyvärr kan jag inte fixa dem själv och det funkar inte längre att knyta näven i fickan, svälja hårt och hålla käften? Jag har provat det i nu snart 40 år... det blir allt svårare kan jag säga.

Jag tänker så här, kanske det inte är en så stor grej att sluta använda ordet ”neger” eftersom det är både utdaterat, numera utjatat och helt enkelt förolämpande såsom det uppfattas av oss själva. Vad säger du?

Svar ifrån den person jag skrev till

"orkar inte läsa din uppsats just nu, men menar du att du blir upprörd om någon säger negerboll"