Vit, Brun, Svart och Afro

Minnen av ursprung, färg, ras och klass

Som uppvuxen i Sverige med en vit svensk mamma och en svart amerikansk pappa så har jag oftast identiferat mig som en ”brun svensk”. En enkel opretentiös beskrivning av hur jag såg mig själv. Brun och svensk. Ordningen är inte helt oviktig, för nog var jag brun först och svensk i andra hand. Det är svårt att smälta in i ett land som Sverige när man har brunt krulligt hår och en jämn solbränna. Således brun först. Folk som såg mig tänkte ju inte i första hand där går en svensk pojke! De tänkte nog; där går en brun pojke och han verkar vara svensk.

Vilken bra svenska du pratar? Var kommer du ifrån då? Jo, men jag menar var kommer du ifrån.

När jag frågade min mamma när jag var mycket liten varför jag var brun så förklarade hon att jag var ”mulatt”, vilket då ansågs vara en passande beskrivning (en term som sedermera förpassats till arkiven). I ett försök att identifiera mig själv och för att undvika jobbiga följdfrågor när jag träffade nya människor så  började jag därför jag presentera mig med: ”Hej, jag heter Peter och jag är Malutt”.... och om de fortfarande såg frågande ut kunde jag lägga till den biologiska förklaringen att ”min pappa är ifrån amerika och har svarta frön och min mamma har vita ägg, därför är jag brun”. Det svenska 70-talets öppenhet inför sexualitet i aktion. Efter det kom det sällan några fler frågor.

Sedermera blev det ”brun” istället för ”malutt”, det kändes mer naturligt.

Under min uppväxt identifierade jag mig med andra bruna människor både med afrikanskt och indiskt arv, men de flesta av mina vänner såg inte ut som jag och det var aldrig några problem med dem.  Men häckel ifrån andra ledde till Malcolm X, Eldrige Cleaver och Stokely Carmichael (Svarta Pantrarna) böcker som fanns i min mammas bibliotek. Det var som en liten metamorfos och ett slags ”svart” medvetande började komma över mig, speciellt som mycket av detta utspelade sig i Oakland där min pappa växte upp. Men jag var fortfarande ”brun svensk”. 

Ifrån 15 års ålder och som hyfsad basketspelare blev det helt plötsligt en fördel att vara brun. Det var lite coolt, t.o.m. Om vi spelade utanför stan fick jag ibland skriva autografer. Det var kanske spännande för småkillarna i mindre samhällen att träffa en riktig brun basketspelare precis som på TV. Eller nå't.

Som 19-åring flyttade jag till USA direkt ifrån en svensk medeklassförort in i djupaste East Oakland i Kalifornien under 80-talets crack-era, när Oakland toppade mordstatistiken i USA. En helt ny värld öppnades och jag fick snabbt lära mig hur det var att vara ”svart”. Främst ifrån andra svarta amerikaner. ”Brother”, ”blood”, ”nigger” - ”what’s up?” ”Whe’ u from man?”, ”Switzerland?”. “I have a brother who lived in Germany in the military”. “Sweden”. “Ya’ll got som fiiiine women over there, ain’t ya”.

Det positiva var det omedelbara accepterandet av andra svarta och det kändes helt underbat att kunna smälta in i mängden för första gången i mitt liv. Det kändes bra att vara svart. Men trots det och utan det bagage som kommer sig utav att växa upp i ett område som är fyllt av droger, dålig utbildning och kriminalitet, och som välrest och mångspråkig, hade jag i slutändan mycket svårt att identifera mig med vad jag uppfattade som ”svarta amerikaner”.

Vad jag insåg senare var att jag, min brunhet och eventuella svarthet till trots, bar på ett slags ”vitt rikt privilegie”. Inte rikt på pengar i mitt fall, utan rikt på kultur och erfarenheter. Jag gick jag på i ullstrumporna och höll mig inte inom de osynliga rasgränser som fattiga svarta i många  fall målade upp för sig själva och aldrig klev utanför eftersom de inte hade de sociala verktyg som krävdes. Min ljusare hy, mångspråkighet och exotism spelade säkert en roll att jag accepterades av andra icke-svarta amerikaner och tilläts kliva inför deras osynliga grind. Bara att vara Europe var en stor fjäder i hatten och att vara ifrån Sverige var ”fantastiskt” för liberala San Francisco Bay Area bor –”why did you leave”?, kunde de fråga. Jag kände mig då manad att inte bara måla upp Sverige som en slags utopi där alla är snygga, vältränade och har fri sjukvård, och delade med mig av rasistiska erfarenheter, talade om mångkulturalism och dess problem och förklarade hur amerikaniserat Sverige är. Men ganska stolt var jag nog.

Efter ett överlag vänligt mottagande i det amerikanska samhället och där jag säkrade ett jobb som servitör på ett internationellt hotell efter 5 veckor som diskplockare, den svarta snubben som rekommenderade jobbet till mig hade varit diskplockare i 5 år, så började jag tänka, vad är det för fel med de svarta amerikanerna. Varför kunde de inte ”rycka upp sig”.  Jag lärde mig många år senare att jag kritiserade svarta amerikaner precis på samma sätt som andra icke-svarta amerikaner som hade lyckats i livet, där den amerikanska "Pull YourSelf Up Through Your Boot Straps” mentaliteten är helgad. Det var ju så enkelt för mig, varför kunde de inte göra likadant. Jag hade fortfarande mycket att lära om insitutionell och historisk rasism.

Jag började bli alltmer deprimerad av Oakland för det var inte roligt att vara svart längre och det kändes verkligen inte som hemma. Vad jag förstod senare var att det jag då tolkade som svart och vitt i själva verket var klasskillnad. Som lägre medeklassvensk utan några speciella pengar hade jag aldrig identifierat mig som ”rik”. Vi hade bott i lägenhet på Hisingen under min barndom och ganska myligen flyttat in ett radhus i Landvetter, en villaförort till Göteborg. Jag hade aldrig haft moped, vi hade inget lantställe och åkte inte på några dyra semestrar. Någonstans här slutade jag aktiv att vara ”svart” eller "brun", nu ville jag bara vara svensk. En svensk som dock "råkade" var brun och som ”råkade” ha en svart pappa, men ändock en svensk.

Jag sökte upp andra svenskar och umgicks uteslutande med dem som en slags metropolisk världeresenär på min egna om än nya hemmaplan. Där umgicks jag som unga svenskar gör utomlands med festande, beachliv, skidsemestrar och mer festande. Men när festen var över slutade jag att vara svensk och åkte hem till ”svarta” Oakland och till min gammeldags farmor ifrån Louisana och åt fried catfish och greens, plockade upp skräp ifrån gräsmattan, passerade blommorna som lagts ut till någon som skjutits ner ett block ifrån farmors hus och undvek crackheadsen som hängde utanför Liquorstoren när jag väntade på bussen för att åka till jobbet. Det var jobbigt att vara svart i veckorna, men det var kul att vara svensk på helgen.

Väl tillbaka i Sverige igen så försvann "den svenska känslan". Jag kände mig inte ens brun längre. I svensk miljö blev jag omedelbart ”svart”. Med en ny stolthet och en känsla av tillhörande något större än jag själv blev det en period av nolltolerans gentemot n-ordet och rasism. Jag var en mycket arg ung man som KRÄVDE respekt och med taggarna utåt tolkade jag allt som rasistiskt vilket provocerade fram många konfrontationer där jag tidigare använt mig av min multi-kulturella diplomati genom att förstå att de menade ju inte något illa, de visste ju inte bättre. Men nu ville jag personligen straffa de som inte visste hur de skulle uppföra sig gentemot mig och sådana som såg ut som jag. Med hela Oakland i ryggen ville jag hämnas för ett helt liv av oförätter och orättvisor. Men det funkade inte så bra.

Med tiden softade jag ner mig men slutade inte att vara ”svart”, men nu mer på insidan än på utsidan. Jag känner mig fortfarande ”brun” tillsammans med andra svenska ”bruna” barndomskompisar men identifierar mig idag som vuxen, som”svart”. En stor del i det hänger ihop med att jag nu bor i USA. Lustigt nog som ingift i en familj med rötter i Uganda är jag den vitaste familjemedlemmen :) One Love!

 P.S. Nyligen blev jag ”afro-svensk”, vilket känns helt OK det med.