Svart docka klipps bort ifrån Kalle Anka

Ifrån en bekants Facebookinlägg

Artikelklipp

"Inför årets Kalle Anka fick vi reda på att Disney klippt bort de här sekvenserna, säger Stephen Mowbray, chef på programinköp på SVT. De levererar Kalle Anka varje år till 40 olika länder och på förfrågan sade de att de ville anpassa Kalle Ankas jul från 1930- till 2000-talet och andra delar av världen."

http://www.svt.se/kultur/film/disney-censurerar-i-kalle-ankas-jul

Facebook kommentarer:

"Får man göra så här med ett kulturarv, klippa och klistra ???"

"Huvudtemat i den ständigt aktuella boken "1984" är för mig det sätt med varpå man mörkar och döljer det förflutna för medborgarna. Den kunskap som historien ger och de erfarenheter som gjorts skall inte kunna användas på något meningsfullt sett för de medborgare som framlever sina liv i realtid. Om man inte kan kontextualisera händelser och skeenden och foga in dem i ett större mönster som kan öka förståelsen för dessa händelser så famlar vi i mörkret. Att man i den nya läroplanen i Sverige tänker skippa stora bitar av vår historia ser jag som ett led i denna begränsning av vår kollektiva historiska referensram."

"Man får göra vad man vill om man är ett stort företag eller en stat. Vi andra skall bara tiga still."

Mina tankar/svar/erfarenhet:

Jag laddade ner Kalles Julafton för att par jular sedan för att visa min fru, tillsammans med introduktion till andra svenska traditioner... men det blev inte så livat eftersom hon såg på denna i USA sedan länge förvisade till arkiverna seriesnutt med helt andra ögon än jag, där just de överdrvina "in your face" stereotyperna förstörde all julstämning. Även jag såg nu Tomtens Julverkstad med andra ögon eftersom jag inte var risgrötfull, förlullad i barndomsminnen och kanske för att det inte var 15.00 den 24:e december. Det blev ett ordentligt uppvaknande för mig och - pladask - barndomsmagin försvann. Är detta något jag sörjer? Nej, istället är jag glad över att jag lärt mig att se denna tecknade seriesnutt för vad den är - en bitvis charmig förvisso - tecknad seriesnutt, men som är fylld av förnedrande rasrepresentation vad gäller återspeglande av andra raser än den vita (den "normala" rasen).

Nu när jag ser på denna tecknade snutt och mycket annat rasistrelaterat bildspråk i Sverige så har det motiverat mig till att ändra på mina vanor eftersom de inte representerar något som jag anser vara viktigt idag. Det var kul då. Nu, inte så mycket. Jag vill inte att min dotter skall programmeras till att anse att helt av banan 1930-tals anglo-saxiska rasistiska stereotyper är normala vilket jag själv programmerats till och först som vuxen lade märke till.

Nu ligger det i.o.f. i tecknade seriers natur att spela på karikatyrer, stereo och arketyper där gränsen inte är fast. Men det kan göras med olika grad av finess. Det är en artistisk och kulturell gräns som är flytande som återspeglar samhället i stort. Följdaktligen, under 20-30-talet då rashygien och mätande av skallformar för att avgöra intelligensnivå ansågs vara vetenskap, ja, då ansågs det vara OK att visa svarta som en slags glada barnvuxna apliknande figurer som inte kan tala ordentligt, och kineser som pling-plongfilurer. Vem skulle klaga? Hur många svarta hade ens möjlighet att se detta under USA:s Jim Crow era i en "all white theater"? Vem skulle klaga i Sverige där endast en handfull svarta och asiatiska människor befann sig när detta började visas. I dagens Sverige där vi nu är fler så är det inte lika roligt längre eftersom humorn är plump, för att uttrycka sig milt. Framför allt är den allt diskriminerande, förolämpande och därmed helt enkelt inte rolig.

Jag älskade Peter Sellers som yngre och såg en Peter Sellers film när jag bodde tillsammans med tre japansk-amerikanska kompisar. När Sellers interaktion med hans betjänt Kato, som han dessutom kallade "my little yellow friend" började, blev det lite skämmigt för mig i asiatiska vänners sällskap eftersom jag nu såg filmen ifrån deras perspektiv. Mina kompisar skrattade lite artigt förläget ungefär som jag gjorde när jag hörde negerhistorier när jag var liten. Jag bad fåraktigt om ursäkt vilket inledde en början på en väldig lärorik period där min kompis berättade vad hans pappa hade gått igenom under andra världskriget, i vad som inte kan beskrivas som annat än amerikanska koncentrationsläger på ön Angel Island i San Francisco Bay. Efter det började jag se asiatisk rasism och stereotyper överallt, något jag varit helt blind inför innan mitt paradgimskifte.

Om jag hade haft den attityd många svenskar har inför negativa reaktioner emot Disneys rasstereotyper som de  håller så varmt om hjärtat, hade jag på liknande sätt kunnat sätta mig på höga hästar gentemot mina asiatiska kamrater och aggresivt menat att att Peter Sellers är ett komiskt geni, för att sedan hävda att att vem som helst som blir upprörd av detta har egna problem och saknar humor. Det föll mig aldrig in. Det naturliga för mig var att lära mig av mina asiatiska kamrater och gå vidare.

Våra olika sätt att behandla ny information på har förståss med våra olika utgångspunkter att göra. Jag har fått reagera inför och ändra mitt uppförande gentemot, och ta hänsyn till olika kulturella situationer i hela mitt liv. Medans svenska "negerordstraditionalister" i kontrast, endast ser sig behöva tolka ovanstående utifrån sitt eget filter där deras motivation är att de kan tycka så eftersom de inte är rasister, enligt i hur de ser sig själva. Men, så tyckte jag om mig själv också vad gällde asiatisk rasism men där jag vaknade upp ordentligt. Det är en process som fortsätter idag med deprogrammering av allehanda stereotypiska koncept och tolkningar inom många olika ämnen.

I framtiden kommer vi antagligen komma att se mycket av det vi ser idag som helt förlegat och då kommer vi att ändra på det igen så att det återspeglar ett framtida samhället.

Man kan välja att se på den här utvecklingen på olika sätt. Som ett sorgligt upprörande axanda av ett "kulturarv", eller som en generell uppgradering av empati och hänsyn i det publika rummet. Eftersom detta "kulturarv" (vilket jag inte vet om jag ställer upp på att det är), liksom många andra kulturarv som inte bidrar till något som jag personligen tolkar som särdeles positivt, väljer jag att gå vidare och försöka identifiera, bidra till och aktivt och stödja nya traditioner som återspeglar vår generations och våra barns generations verklighet.